Gripla - 20.12.2011, Page 200

GRIPLA200
övriga positiva figurer uppträder med nämnvärt olika ideal och mentalitet
i den förra respektive den senare delen. Står de för en helt annan, och mer
bejakande, syn på våld och hämnd i den förra än i den senare delen och
står de för en helt annan, och mer bejakande, syn på försoning och fredliga
uppgörelser i senare än i förra delen? Fallen Gunnarr, Höskuldr och Kári
visar att så inte är fallet.
Men Lönnroths huvudargument är ändå sagans avslutande episod
som berättar om försoningen mellan Kári och Flosi. Här befinner vi oss
ovedersägligen i kristen tid, och vi har att göra med två huvudmotståndare
som försonas. I denna händelse ser Lönnroth sagans centrala budskap: här
i slutkapitlet skildras hur ”blodshämnden ersätts av kristen frid och förso-
ning.” (2006, 7) Flosis gästfria mottagande av fienden Kári och Káris gifte
med Hildigunnr blir för Lönnroth ett avgörande belägg för att det handlar
just om en ”försoning i kristen och kärleksfull anda” (2008, 237).
Sagan berättar följande: ”Sættusk þeir þá heilum sáttum. Gipti Flosi þá
Kára Hildigunni, bróðurdóttur sína, er Hǫskuldr Hvítanessgoði hafði átta.
Bjǫggu þau þá fyrst at Breiðá.” (463)
Lönnroth hävdar att ”denna gripande familjescen representerar en för-
soning i kristen och kärleksfull anda” (2008, 237; mina kursiveringar). Men
är äktenskapet mellan Kári och Hildigunnr en ”gripande familjescen”?
I ”kärleksfull anda” dessutom? Citatet ovan är allt som sägs i sagan om
Káris och Hildigunnrs samvaro. Vad Hildigunnr tycker om att giftas bort
med den man som oprovocerat mördade hennes vapenlöse make säger
sagan ingenting om. Vari det gripande och kärleksfulla skulle bestå vet
jag inte. Att kvinnor användes som handelsvaror vid uppgörelser mellan
fiendeläger är inte specifikt kristet och – i mitt tycke – knappast heller
särskilt gripande. Detta är en klassisk form av förlikning, mycket gammal
och vida äldre än kristendomen. Den är belagd i bl.a. den gamla hedniska
Ingeldhistorien. Att arrangera äktenskap för att bilägga konflikter är inte
något uttryck för kärlek. Att uppfatta det så är uttryck för ett modernt och
anakronistiskt synsätt. Giftermålet mellan Kári och Hildigunnr är knap-
past en mer gripande familjescen i kärleksfull anda än giftermålet mellan
Alboin och Rosimunda.
Att två av sagans största våldsverkare – Höskuldrs mördare Kári och
Njálls innebrännare Flosi – efter att ha slutfört varsin masslakt på sina
fiender i hämndsyfte – i båda fallen med legitima skäl – får respekt för var-