Gripla - 20.12.2011, Síða 202

GRIPLA202
hämndtemat. Hämnd är inte aktuell i skildringen av Flosis och Káris möte
i sagans slut; det finns ingen spänning i scenen eller någon fruktan om att
den ene skall attackera den andre. I den unge Höskuldrs samtal med Njáll
är däremot temana hämnd och försoning aktuella samtidigt, de ställs emot
varandra och ett val träffas. Men det är en sällsynthet. Sagan för i mycket
liten utsträckning någon egentlig diskussion kring temana hämnd och för-
soning och ställer dem, som sagt, endast sällan mot varandra, trots att båda
temana är viktiga. Det är något som gäller sagans båda delar, den hedniska
som den kristna.
Temat med kristendomen kan kopplas till både hämnden – t.ex. i
Ámundis fall – och till en försonlig inställning – t.ex. Höskuldrs dödsord.
Men i de allra flesta fall har de öppet kristna inslagen inte mycket att göra
med vare sig hämnd- eller försoningstemat. Kristendomen – eller den reli-
giösa tillhörigheten överhuvud – är inte aktuell när hedningen Höskuldr
går in för försoning efter dråpet på fadern och lika lite när Kári utkräver
sin blodiga hämnd.
Hermann Pálsson och Lars Lönnroth har ofta starkt betonat den kristna
religionens betydelse för medeltidens islänningar. Båda har också pekat ut
åtskilliga influenser från kristen, renodlat religiös, litteratur på sagorna.
Här har de i grunden rätt. De har rätt i att den kristna föreställnings- och
motivvärld som möter i Bibeln, helgonlegender, homilieböcker och även
Konungs skuggsjá var levande för sagaförfattarna och påverkade dem i det
de skrev.
Lönnroth påvisar åtskilligt i Njáls saga som definitivt måste beskrivas
som kristna inslag (utförligast i Lönnroth 1976, 121–143.). Naturligtvis
sådant som skildringen av kristendomens införande, kyrkbesök och de
explicita åberopandena av Kristus och Gud (jfr ovan). Naturligtvis också
handlingar som Flosis och Káris pilgrimsfärder till Rom för att få abso-
lution (462). Men också sådant som Njálls välbevarade kropp, som trots
elden är onaturligt ljus (342–343); Lönnroth har säkert rätt i att här finns
ett inflytande från religiös litteratur (1976, 122). Även i detaljer och fraser
finns sådana influenser. Ett exempel är Njálls ord om sin känsla efter
Höskuldrs död, ”þótti mér sløkkt it sœtasta ljós augna minna” (309), som
har nära förebilder i latinsk religiös litteratur (Lönnroth 1976, 113–114; i
sin tur från Einar Ól. Sveinsson 1954, 309n2).