Gripla - 20.12.2011, Side 203

203
Men Lönnroth kan inte påvisa att sådana inslag styr personernas
uppträdande i de skildrade konflikterna. Gud åberopas vid både hämnd
och försoning. Efter kyrkbesöken tar man på nytt itu med våldsdåden.
Pilgrimsfärderna företas efter att de planerade blodbaden slutförts helt
enligt planerna. Man hänvisar inför hämnden till sitt ansvar inför Gud,
men tvekar inte att därefter utkräva hämnden. Den dödade Njálls kropp är
onaturligt ljus och han spökar inte i en gravhög som Gunnarr, men i båda
fallen följs deras död självklart av blodig hämnd. Man brukar våld mot sina
fiender och man försonas med dem som finns kvar efteråt. Före trosskiftet
som efter. Den kristna rekvisitan är ny men förändrar ingenting i grunden.
Konflikter och konfliktlösningar är sig lika.
Det finns alltså influenser från genuint religiös litteratur i Njáls saga.
Det kan tyckas lockande att i själva detta faktum se ett belägg för tanken
att sagans skeende och värderingar skulle styras av det man kunde läsa i
de religiösa förebilderna.9 Men det är inte en självklar konsekvens av iakt-
tagelserna om influenser. En av de – få – helt säkerställda direkta influen-
serna från religiös litteratur på Njáls saga möter i episoden om Flosis dröm
om Járngrímr. En man kommer fram ur en hög klippa och ropar ut namn
på Flosis följeslagare, vid ett tillfälle med en kort paus mellan namnen; de
uppräknade männen blir sedan dräpta i den ordning deras namn ropades
ut, med en något längre tid mellan några av fallen motsvarande pausen i
utropandet (346–347).
Einar Ólafur Sveinsson har kunnat påvisa att denna episod är ett lån
från en av Gregorius den stores dialoger (Einar Ól. Sveinsson 1943, 10–11).
Gregorius syfte med episoden är att diskutera den fria viljans relation till
Guds plan. Episoden berättar om ett kloster vid en hög klippa, och en natt
hörs en röst ropa ut namnen på ett antal klosterbröder, vid ett tillfälle med
en kort paus mellan namnen; de uppräknade männen dör sedan i den ord-
ning deras namn ropades ut, med en något längre tid mellan två av fallen
9 Så resonerar Lönnroth när han stöder sin tes om Höskuldr som en helgonfigur, och därmed,
indirekt, som en typisk representant för den förändring Lönnroth ser i sagan från och med
trosskiftet. Han hänvisar till den nämnda latinska influensen på Njálls ord om sorgen efter
Höskuldrs död och argumenterar: ”What makes this borrowing particularly significant is
the clear association between the metaphor (”sweetest light of my eyes”) and the Hǫskuldr
motif. For Hǫskuldr is pictured as a saint, and his death is portrayed as a medieval passio.
When his fosterfather, Njáll, speaks about him in this way, the hagiographic pattern is
further emphasized.” (Lönnroth 1976, 114)
KONSTEN ATT LÄSA SAGOR