Gripla - 20.12.2011, Page 204

GRIPLA204
motsvarande pausen i utropandet. Det är, som Einar Ólafur visat, ingen
tvekan om att detta är förebilden till episoden i Njáls saga. Gregorius dialo-
ger, inklusive det aktuella avsnittet, fanns dessutom i norrön översättning
och har bevarats i flera handskrifter.
Av detta kan vi dra slutsatsen att författaren till Njáls saga var en lärd
man som inte drog sig för att låna en suggestiv episod från ett religiöst
verk. Men längre än så bör vi knappast gå. Vi bör inte dra slutsatsen att för-
fattaren vill beskriva män som Gunnarr Lambason och Kolr Þorsteinsson
som fromma klosterbröder, och vi bör heller inte dra slutsatsen att sagans
författare i skildringen av det följande händelseförloppet vill diskutera den
fria viljans mysterier.
Verk som helgonlegender, homilieböcker, Gregorius dialoger, Augustin-
us skrifter och Konungs skuggsjá säger viktiga ting om sagaförfattarnas före-
ställningsvärld. En del av verken spelade också en direkt roll för sagornas
tillkomst. Men sådana verk var inga manualer där sagaförfattaren slog
upp den rätta utvecklingen av ett skeende man börjat skildra. Det hindrar
inte att sagaförfattarna hade behov av sådana manualer. Och de fanns.
Manualerna var andra islänningasagor.
I andra sagor fanns gott om exempel på hur hjältar begick våldsdåd
och utkrävde hämnd och upprätthöll sin hjältestatus på grund av detta.
Det fanns också gott om exempel på skurkar som begick våldsdåd, ofta
i hämndsyfte, och fick sin skurkkaraktär än mer markerad av detta. Och
i många fall fanns episoder om försoning mellan fiender – ofta i samma
sagor som hyllade de våldsbenägna hjältarna. Det var här författaren till
Njáls saga hittade övergripande mönster för sin berättelse, inte i Konungs
skuggsjá, Augustinus skrifter eller i homilieböcker.
Vi har sett hur Lars Lönnroth söker motivera Káris hänsynslösa hämnd
med hänvisning till offrens särskilda skurkaktighet. Det framstår som
principiellt betänkligt. När det gäller sagans bedömning av de uppträdande
figurerna är det knappast rimligt att primärt fokusera på deras objektiva
handlingar och objektiva skuld och än mindre att bedöma dessa i ljuset av
tidens juridik och skrifter som Konungs skuggsjá. Vad som är viktigare är att
se på vilken roll de har i sagan och på hur sagan ställer sig till dem i stort.
Vi kan göra en analogi och härvid utnyttja en klassisk jämförelse.
Hallgerðr i Njáls saga och Guðrún i Laxdœla saga gör sig båda skyldiga till