Árbók Hins íslenzka fornleifafélags - 05.01.1986, Side 62

124
ÁRBÓK FORNLEIFAFÉLAGSINS
arghct cllcr att thc mcnt nigot ondt thermed, íbrebarandcs thct allcna wara skicdt
cftcr gamalt thal och bruk,
Ting Ratten cftcrfrágadc hwcm som iblandat i Skáhlcn thc ofwannámda Rcrtzcdlar,
cller hwcm som bcgynt thcnnc widskicpclscn och hwcm soni satt Skáhlcn i cldcn.
Res. Ingcbor Mattsdottcr, thc öfriga hafwa allcna cfter Ingcbors anmodan druckit
Ellsbors Skáhl, hwilkct Ingcbor cftcr nágot förhör ickc kundc forneka; hafwandcs
cllicst Lándsmanncn thc instámdc ickc nágot widarc att tilltala án thc siclfwa wcdgidt.
Rcs. Emcdan hustrun Ingcbor Mattsdottcr i Krogstad Rrástcg. ickc kunnat fringá thct
hon áhr 1723 dagcn efter 13 dagcn uti cn Skáhl inmcngdt dricka bröd kiött hár och
naglar och thct pá Elden lagt, samt drucket Ellbors Skáhl hwarmcd hon förargelscn
bcgynt och thcrtill största uphofwct warit; ty bör hon Ingebor Mattsdottcr i föllic af
1687 áhrs forordn. för cn slik hcdnisk styggclsc och föröfwad widskiepelsc sig till
wálförticnt straff blygd och skam sanit androm till sky och warning sitta 2:c Söndagar
i Stockcn utanför Kyrkíodörrcn samt scdan thct wcrldsliga straffct ár utstándet att
tindcrgá cn Söndags uppcnbara Kyrkioplickt; mcn Bondcn Rasmus Ohlsson och
Rasmus Andcrsson och Barbro Hansdottcr, som af Ingcborg Mattsdotter látit sig för-
lcda att dricka Eldcn cllcr sá kallad Ellbors Skáhl sakfállcs för ctt slikt thcras Britt
hwartcra till I dal Smt bötcr sanit uppcnbart att skriftas; börandcs thc samtel. scdan
af Rrástcrskapct i församblingcn battrc undcrwisas i sin Christendom och liwad för cn
cmot Christcndomen stridandc galenskap the sig förchaft.
Ýtarlcgasta norska lýsingin og ein sú elsta er frá Þelamörk árið 1786
í beinu franthaldi af því, að rætt er um þrettándann:
Dagcn cftcr kaldcs Elbior-Dagcn, da drak man Elbier-Minde (Ildborgs Skaal) til glæ-
delig Erindring, at Solcn mcd sin ild vcnder nu tilbagc. Madmodcrcn kom ind mcd
Olbollcn, stod mod Aarcn, og drak Ildcns Skaal, hvorpaa hun slog nogct i ildcn
mcd dissc Ord: ’Saa heit win El, og inkje Iwgare og heitare hel.’ (Saa hoit min ild, og
ikkc hoicre og hcdere hellcr.) Siden drak man paa folgendc Maadc: Man sattc sig paa
Gulvct mcd dcnnc ólbollc mellcm Bcncne, og Hændernc paa Ryggcn; mcd Mundcn
optog man Bollcn, uddrak 011ct, og med Hovcdct kastcdc dcn bag over; hvclvcdc da
Bollcn, maattc man doe i dcttc Aar; hvis ikkc da havdc man dcn Lykke, cndnu
cngang at drikkc Elbiors-Mindc.2*
{ þessum tveim 18. aldar heimildum eru flest þau atriði á ferðinni,
sem fyrir koma í öllum öðrum frásögnum úr Noregi og Svíþjóð, ýmist
eitt eða flciri:
1. Húsfreyja mælir fyrir skál eldsins.
2. Matarlcifum, ölsopa eða brennivínstári er varpað í eldstóna sem ein-
hvers konar fórn til eldsins.
3. Flutt eru ávarpsorð, bæn eða særing, þar sem þess er beðið, að eldur-
inn megi verða til góðs, en ekki að grandi.
4. Höfð er í frammi spásögn, þar sem menn kasta ölskál, ausu eða jafn-
vel skóm sínum aftur fyrir bak.
Atriðið varðandi endurkomu sólarinnar er hinsvegar undantekning.
Af þessum þáttum hafa ýmsir reynt að snúa kcnningar um uppruna
siðarins. Flestar lúta þær að hugsanlegri fornri eldsdýrkun, heitstreng-