Dvöl - 01.05.1937, Blaðsíða 24

158
D V 0 L
Snösparven (Sóisfíkjan)
Eftir PORSTEIN ERLINGSSON
Den röst var sá vacker, sá mild och sá ren,
som klingade mot mig from björkbuskar latta.
( Hon satt dar om natten og sjöng pá sin gren
en lát om sá mángt, som min sjál kunde mátta;
dár stámde hon upp jámt om kárlek allen. —
O, visste du blott, vad hon kunde berátta!
Hon kvad om sitt fjáll-lands mángskiftande prakt,
hur fridfulla tankar ett hem dár kan gömma,
hur vármossans grönska har dragande makt,
hur látt man dár vinterns bekymmer kan glömma,
och vad det ár ljuvt att i hemtrogen trakt
om álskog och lángtan fa sjunga och drömma.
Men Ijuvast av alla var, segrande blid,
den visa, hon sjöng mig om dalboens lycka,
hans álskade lund och hans ljungkládda lid,
fast ofta de kunde av fattigdom trycka;
men livet det log, nár i várnattens frid
en sjungande snösparv fick lunderna smycka.
Dar sjöng hon i stillheten karlekens lov,
hur obygder stammas og vidderna tonas,
sjöng barndomens fröjd, dá man ber; Med förlov,
Fru Sommár, dröj kvar, att för vintern vi skonas.
Ja, várkvállen lyssnande viskar sitt: sov!
och nátter och mánskor i drömmen försonas.
Nu höjer du, ack, lángt i fjárran din röst;
din ván har re’n sett sina skönsta ár svinna.
Blott hemma i Thorsmark hos dig har han tröst,
ty várnattens frid star hos er blott at finna.
Att frámling han ’ár, ifrán gráfjáll och höst,
bád’ skogar och náktérgalslát honom minna.
VIGGO ZADIG'
þýddi