Nordens Kalender - 01.06.1932, Side 14

Auguót Andrée
i beháll i brev senare till henne hela avhandlingar
i bl. a. just uppfostringsfrágor. Nar biskop G.
Billing en gáng pá ett skolmöte i en diskussion an-
gáende hálsovárdslára i skolorna yttrade, att sjukdom
inte ár nágon olycka och att den kommer oss att
tánka pá vár sjáls válfárd, skrev Andrée till sin
syster: »Se det kan man kalla koncentrerat djávulskap.»
I sin mitt i ett stort affársföretag stáende svágers
ögon var Andrée nog alltför mycket av en teoretiker.
De voro för övrigt tvá lika sjálvmedvetna kraftna-
turer. Familjetraditionen bevarar en episod frán
brukspatron Spánbergs riksdagsmannatid. Han stod
i samsprák med en kollega, dá árkebiskop Sundberg
slöt sig till dem. Kollegan anbefallde Spánberg till
dennes prásterliga omtanke, vartill Sundberg ögon-
blickligen replikerade: »Det ska’ fan áta’ sig den
sjálavárdenb — en replik som hjártligt gladde de
báda svágrarna, som, trots olikheter, dock hade
mycket gemensamt.
Sina mycket framsynta ásikter angáende upp-
fostran framlade Andrée 1880, sáledes dá han var
bara 26 ár, i en távlingsskrift: Vilka brister finnas i
vár tids flickuppfostran? Han yrkar áven för flic-
korna skolundervisning i bl. a. geometri, fysik, kemi,
hygien, fysiologi och psykologi, frámst barnpsykologi.
Han ságer sig hoppas mycket av kvinnornas, sár-
skilt mödrarnas insats i samhállslivet, sedan upp-
fostran blivit en annan.
»Men vilken ömklig kortsynthet ár det inte att
tro mannen vara mera fri án kvinnan dárför, att
hans verksamhet mestadels faller utanför hemmets
vággar. . . . Ty vad skulle det vara, att gránsen
för den andliga horisonten bestámdes av huruvida
vággarna i det rum dár man arbetar tillhöra en
barnkammare, ett kontor eller ett arbetsrum?
Bort det! Det ár ögat som begránsar synfáltet;
det ár individen som adlar arbetet.» Han slutar
med att sága att tillámpningen av principerna i
hans avhandling »skulle göra kvinnan till mannens
jámlika medarbetarinna, men avleda strávandet efter
en naturvidrig identitet». Uppsatsen belönades med
första pris.
Den andra stora faktorn för mánniskornas ut-
veckling till ett báttre och lyckligare slákte ság
Andrée i tekniken och uppfinningarna och deras
praktiska omsáttning uti industrin. Han omfattade
denna sin tro med religiös hánförelse men áven med
dogmatisk begránsning. Hár kan ej djupare gás in
pá Andrées deklarationer i dessa frágor utan endast
helt schematiskt áterges hans huvudtankar. Upp-
finningar och industri skulle verka dárhán att
existensmedlen skulle finnas i sá rikt mátt, att
deras förvárvande ej skulle ta i ansprák sá gott
som mánniskornas hela tid och kraft. Det husliga
arbetet t. ex. skulle oerhört förenklas genom vad
han kallade »den elektriska jungfrun», och den tid
skulle komma dá vi t. ex. skulle sitta i vára hem och
áhöra báde operor, konserter och föredrag, ja, t. o. m.
vaggvisor och sagor för vára barn, vilket senare
inte alls tilltalade den tidens mödrar. Allt detta
lát ju dá som rena fantasterier.
Utom att pá detta sátt massor av tid skulle fri-
göras för báde andlig och fysisk kultur, skulle det
industriella arbetet pá ett synnerligen pátagligt sátt
öva inflytande áven pá kvaliteten av den mánskliga
odlingen. Det ger námligen kunskap om naturla-
garnas orubblighet. Vissheten om denna lagbunden-
het kommer den egna kraften att váxa, och »den
mángtusenáriga förnedrande och förslappande tron
pá vár egen maktlöshet att sammanstörta».
»Vad nytta ár det vál med», skriver han i folk-
bildningsfrágan, »att arbetarna fá litet idé om astro-
nomi, mekanik och meteorologi o. s. v. Jo, den,
att de invigas till att överallt se lagbundenhet.»
»Att det ár dáliga tider pá grund av överproduk-
tion visar, att vár teknik nu ár sá fullándad, att
teknikens ena uppgift: att frigöra arbetskraft, ár
pá vág att uppnás. Nár nu detta resultat börjar
visa sig, sá stár man dár handfallen. Och varför?
Jo, dárför att man ej tar den ledighet som teknikens
fullándning medgiver och ásyftar. Om man i stállet
för att anvánda ett mindre antal arbetare tolv
timmar, anvánde dubbelt sá mánga under sex
timmar, sá skulle smáningom báde arbete och ledig-
het tillkomma alla. Denna kombination av ledighet
och arbete skulle medgiva en utomordentlig höj-
ning i arbetsklassens intellektuella utbildning.»
Nu först, framtvingad av arbetslösheten, har denna
Andrées 1887 uttalade tanke börjat vinna beaktande.
Han ságer vidare:
14