Nordens Kalender - 01.06.1932, Blaðsíða 151

Studentlii> i de nordi.ika Ldnderna
Om Lund
Av fil. lic. Ivar Harrie
Iund heter en liten stad vid en stor strákvag i
en rik bygd. I gamla dagar var det klostren
och kyrkorna, som mest föllo resenaren i
ögonen, nár han red igenom residensstaden för
Nordens primas; nu ár det sjukhusen som paradera
för bilisten — anstalterna för sinnesslöa och van-
föra med komplicerat lyte i norr, sen lasaretts-
komplexet som strácker sig genom jámt halva staden,
och i söder Sankt Lars vidstráckta, avskilda kloster-
stad för nutida sjálavárd. Han blir pámind om att
för mánga, kanske de flesta av bygdens folk ár
Lund framför allt staden med lasarettet — det föll
sig av mánga skál naturligt för dannemannen som
förirrat sig in i Universitetsbibliotekets lásesal, att
efter en titt pá de församlade forskarna frága: »Ár
detta hár de invártes sjuka?» Stiftstaden möter först
upp med Allhelgonakyrkans akta oscarianska gotik,
dár en konstdocent pá det yttersta av dessa dagar
pástár sig ha upptáckt dolda —• val dolda •— skön-
hetsvárden. Akademistaten saluterar bilstráket med
baksidan av Universitetshuset — monumentalbygg-
nad av anno 1883, »dieses immerhin schöne Gebáude»
enligt den artige Wilamowitz, »dieses Scheusal»
enligt den oartige Edvard Lehmann. Och mitt emot
dölja Gamla Sparbanken och Hypoteksföreningen
sina kassavalv bakom synbart förmögna fasader i
tidigt 1900-tal, som á det pinsammaste leka Vene-
dig . . . .
Men sá gott som i det geometriska centrum av
stadsplanens rundel reser sig en liten grupp av
lindar och kastanjer. Det ár knotiga áldringar,
gipsade och bandagerade, men spánstiga nog att
med ledig magnificens bára upp ett djárvt kon-
struerat valv av tung och massiv grönska. Om för-
sommaren ge Syringa persica och Cytisus laburnum
en festlig entresol i guld och lila át det gröna huset.
Lundagárd ár stadens sjálvklara medelpunkt och
rátta helgedom. Det ár langesen Lundagárdsmuren
revs, men den heliga platsen ár ánnu várdigt om-
hágnad. At söder Dömens lángskepp i nobelt
sandstensgrátt, som det inte har lyckats ens Zetter-
wall att restaurera ihjál. Át norr Gamla Bibliotekets
patinerade tegelstenslánga med det runda trapp-
tornet — det gamla Lundagárdshus frán de riktiga
bisparnas tid, Tegnérs universitetsbyggnad, ny-
danad först av Hárleman och sedan av Brunius,
nu de humanistiska forskarnas ombonade och klos-
terstilla fristad. Och i nordöstra hörnet, pá andra
sidan Sandgatan, stár den ofördárvat brunianska
södra fasaden av Akademiska Föreningen som fond-
dekoration till kultstatyn av Esaias Tegnér. Redan
den vármlándske poeten, som blev den akademiska
Lundatraditionens fader och heros, hade gjort den
upptáckten, att Domkyrkan aldrig blir fárdig. Det
galler om de tvá andra husen ocksá. De áro stándigt
under ombyggnad, bli stándigt nyinredda, láta sig
villigt anpassas efter nya sláktleds stándigt nya
hugskott och behov. Det ár levande hus, de tre
kring Lundagárd. Man kan kalla dem gamla, men
de ha bevarat sin identitet genom tiderna endast
i kraft av omvandlingsprocessens kontinuitet —
som organismerna göra, och traditionerna sá lange
de representera makter och várden. Och de komma
att försvinna, som parken och mánniskorna och
traditionerna — efter att ha fortplantat sig i nytt
liv.
Staden ár liten, men den ár högfárdig — á egna
vágnar, inte bara á universitetets och episkopatets.
Den har ingen industri i större skala — med all
respekt för Holmbergs Mekaniska Verkstad. Lund
har varit, och ár ánnu, en agrarstad som lever pá
att vara centrum för en bygd. Det ár markens