Nordens Kalender - 01.06.1932, Blaðsíða 63

Norderw öetgrárw
Strömkantringen kom med det stora nordiska
kriget. Sverige har aldrig varit starkare án vid dess
utbrott, aldrig svagare án vid dess slut. Pá tjugu
ár spillrades vad som hade uppbyggts pá fyrahundra.
Livland, Estland och Ingermanland förlorades; ár
1710 föllo Viborg och Keksholm; 1713—14 ocku-
perade ryssarna hela den befolkade delen av Fin-
land. Största delen av det svárt medtagna landet
átergavs visserligen i freden i Nystad 1721, men
södra Karelen med Viborg var förlorat. Och Ryss-
lands nya huvudstad hade anlagts vid Nevamyn-
ningen, pá svenskt omráde; Ryssland var en Óster-
sjömakt. Petersburgs nárhet var för Finland ett
stándigt hotande Damoklessvárd.
Det egendomliga med denna avgörande kamp var
att riksdelarna öster om vattnet hade fátt utkámpa
sin strid pá egen hand. Det egentliga Sveriges kraf-
ter hade förötts i Polen, Ukraina och Tyskland.
Finland hade fátt bára huvudbördan av Östersjö-
provinsernas försvar, och med uttömda krafter mák-
tade det sedan icke várja sig sjálv. För första gángen
lámnat i sticket av Sverige, hade det första gángen
erövrats av ryssarna. Dármed hade i den stora gráns-
fejden svenskarnas átertág begynt, och tron pá
Sverige började svikta i Finland.
Under de följande hundra áren balanserade Fin-
lands öde oavbrutet pá politikens oberákneligt svik-
tande vág. Genom det skymfliga kriget 1741—43,
dá landet för andra gángen ockuperades av ryska
trupper, gick áter en bit förlorad, och Rysslands
gráns framsköts till Kymmene álv och lángt in i
Savolaks, dár Nyslott blev en rysk fástning. Pá báda
sidor om Bottenhavet blev tvivlet pá Sveriges för-
mága att behálla Finland allt starkare. Gustav III:s
krig gick förbi utan förándring av gránsen, men
faran hade varit överhángande. Och den napoleon-
ska epokens stormar skilde slutligen de báda riks-
hálfterna át.
I februari 1808 föllo ryssarna in i landet, i de-
cember samma ár var det i sin helhet i deras hánder.
Finland var för tredje gángen erövrat, men denna
gáng átergavs det icke. I stort sett hade försvaret
varit lamt — det vikande svenska váldets arriárgar-
desstrid. Största delen av de bildade fogade sig
med passiv undergivenhet i ett öde, som för dem
tedde sig som ett förverkligande av en historisk nöd-
vándighet. Men folkets urgamla trohet hade dock
under fálttáget framtrátt i glans.
Tidpunkten för Finlands erövring var den ur
landets synpunkt mest gynnsamma, som över huvud
kan tánkas. Kejsar Alexander I var páverkad av
tidens liberala idéer och inlát sig pá experimentet
att med det autokratiska Ryssland förena en kon-
stitutionell stat: Finland fick behálla sina egna för-
valtnings- och ráttskipningsorgan tillika med svensk
lag och Sveriges regeringsform av 1772. Vid lant-
dagen i Borgá 1809 avgav kejsaren sina löften och
Finlands folk, företrátt av standerna, sin trohetsed.
Rysslands kejsare trádde sásom storfurste av Fin-
land i stállet för Sveriges konung. Men icke nog
hármed. Alexander áterförenade det Viborgska gu-
vernementet, d. v. s. södra Karelen, med den ny-
vunna huvuddelen av Finland. Dármed áterstáll-
des Stolbovafredens gráns norr om Ladoga. Frán
Systerbáck gick gránsen som nu tvárs över náset.
Finlands ryska tid var en egendomlig period i
landets historia. Autonomt inom sig, var Finland i
utrikespolitiskt hánseende rátt och slátt en del av
det ryska riket. Rysslands sjálvhárskare var som
storfurste av Finland bunden av 1772 árs regerings-
form. Ett vásterlándskt samhálle var införlivat i ett
sjálvhárskardöme och erövrarválde av halvt asiatisk
typ. Situationen var onaturlig — och för Finland
riskabel.
Redan under Alexander I begynte vádorna fram-
tráda. Efter lantdagen i Borgá sammankallades icke
nágot stándermöte; ny lagstiftning kunde alltsá icke
ága rum och nya inkomstkállor icke öppnas för
statsverket. Pá samma sátt fortgick det under Niko-
laus I. I allt, som rörde stánderna, var regerings-
formen en död bokstav. Hade detta tillstánd fort-
farit tillráckligt lánge, sá hade det smáningom och
nástan omárkligt medfört sjálvhárskarmaktens ut-
stráckning över Finland. Nágon möjlighet att trotsa
ett kejserligt pábud fanns icke.
Ur detta kvávande politiska dödvatten ráddades
landet av kejsar Alexander II. Ár 1863 samman-
kallade han Finlands stánder till lantdag i Helsing-
fors, och dármed inleddes den andra perioden av
Finlands ryska tid — utvecklingens och framátskri-
63