Nordens Kalender - 01.06.1932, Blaðsíða 64

Nordenó öóLgrána
dandets, nationalkánslans och det politiska váckelse-
arbetets period. Lantdagen sammantrádde med
nágra fá árs mellantid. Andens stormán frámjade
kraftigt det spirande livet. Runebergs och Topelius’
diktning, Lönnrots samlingar av finsk folkpoesi,
Snellmans politiska förkunnelse voro máktiga flöden
i det varma strömdrag, som redan pá Nikolaus I:s
tid sjöd under isen för att pá 1860-talet segrande
bryta fram i dagen. Vid sidan av svenskan begynte
finskan utvecklas till ámbets- och bildningssprák;
politiskt intresse grep omkring sig i allt vidare kret-
sar; det ekonomiska livet utvecklades snabbt.
Men denna tid av framátskridande och förhopp-
ningar varade blott en mansálder. Redan i början
av 1890-talet kommo hotande varsel, páminnande
om det faktiska beroendet av den ryska makten, och
vid decenniets slut drabbade slaget. Genom februari-
manifestet av ár 1899 förnekade kejsar Nikolaus II
regeringsformens giltighet; sádana lagar, som an-
ságos pá nágot sátt beröra áven kejsardömets intres-
sen, skulle undandragas lantdagens avgörande. Dár-
med var överenskommelsen i Borgá bruten och
Finlands författningskamp inledd.
Nu tycktes Östern gá segrande fram. Ensamt,
vapenlöst, hánvisat blott till ráttsidéns ovissa makt,
syntes Finland sásom historiskt och kulturellt be-
grepp dömt till undergáng. Med váldsam fart grepo
förvirring och lagförakt omkring sig. Det kunde
icke vara annorlunda, dá de högsta myndigheterna
med kejsaren-storfursten i spetsen bröto regentbe-
svuren lag och ansedda medborgare bestraffades för
sin lagtrohet. Men tack vare den föregáende perio-
den av nationell och politisk váckelse var dock
motstándskraften icke ringa. Det gállde att hálla ut,
tills nágon oförutsedd hándelse tilláventyrs bragte
láttnad, kanske ráddning.
Vad man frámst hoppades pá var revolutionen i
Ryssland. Skakningarna efter det rysk-japanska kri-
get medförde i sjálva verket en kort period av ljus-
ning, men snart ság det mörkare ut án nágonsin.
Sá kom várldskriget som en brand i natten. Huru
det lánkade Finlands öde in pá nya banor, ár all-
mánt kánt.
Den ryska tiden hade varit en kort dröm, följd av
ett kusligt uppvaknande till den bistra historiska
verkligheten, den urgamla gránsfejdens verklighet.
Nára att kvávas i Österns grepp, kánde Finland i
mars ár 1917 plötsligt játtehanden slakna. Den
lánge vántade ryska revolutionen var kommen. Men
snart nog avslöjade den sig som en várre fara án
tsardömet, ty bortát hálften av Finlands folk ryck-
tes med av revolutionsyran och de kommunistiska
drömmarna, och án en gáng tog den gamla fejden
form av en vápnad kraftmátning — och nu innanför
Finlands gránser. Större hade faran knappast ná-
gonsin varit. Men i hárd kamp kastades Östern
tillbaka till Systerbáck och Gustav Adolfs gamla
gránssten vid Ladoga.
Och nu stár Finland pá nytt i sin gamla vaktstáll-
ning. I trefjárdedels ártusende har kampen págátt
och gránsen förskjutits án át öster, án át váster.
Den ligger nu, dár Torgils Knutsson och Gustav
II Adolf ritade den med svárdet. Men Nordens
östra gránsland stár ensamt. Finland har icke lángre
Sveriges stöd. Det sviktade för mer án tváhundra
ár sen, och det upphörde för mer án hundra. Den
östra gránsen ár alltjámt Nordens farliga gráns;
Karelens talande vapen har áter fátt reell innebörd.
64