Nordens Kalender - 01.06.1932, Síða 178

Guótav AdoLfóminnet
upp ett fridens och försoningens samfund. Han blev
den store försonaren, som genom sin personliga tjus-
kraft och sin manskligt kloka politik bragte det för-
flutnas blodiga minnen i glömska. Hur förhállandet
mellan Gustav Adolf och bröderna Banér, sönerna
till den av Karl IX avrattade Gustav Banér, formade
sig, ár ett av de mánga talande exemplen hárpá. Det
ár otánkbart, att Sverige skulle kunnat utföra sin
gárning, om icke detta inre enande ágt rum. Gustav
Adolf var sjálv klart medveten dárom; han uttalade
1625 som en personlig bekánnelse: »Jag haver ingen
ting mig mer látit angeláget vara, án huruledes emel-
lan mig och mina undersátar inbördes kárlek och
god affektion, sásom det básta regements fundament,
mátte vid makt och underhállen varda.» Men hans
statsuppfattning lámnade ocksá fullt utrymme át hela
folkets fria samverkan med konungen under gemen-
samt ansvar. »Konung och stánder, högre och lágre,
företráda tillhopa i Guds stad det konungsliga höga
majestát» •— sá har han en gáng sammanfattat sitt
statsbegrepp. Hur han gjorde folkrepresentationen
till medarbetare i statsbyggandet, dárom vittnar vár
första riksdagsordning 1617 liksom Finlands första
stándersammankomst i Helsingfors 1661. Och hur
personlig, práglad av Gustav Adolfs egen ande, den
statskonst var, som ledde till Sveriges skickelsedigra
ingripande i det tyska kriget, sá var den pá samma
gáng alltigenom nationell. Den uppbars vid varje
steg av rikets rád och rikets stánder, vilka konungen
stádse oförbehállsamt meddelade sina avsikter och
vilkas rád och bifall han inhámtade. Som en folk-
uppfostrare i stort verkade Gustav Adolf. Han lyfte
sitt folk och ryckte dess básta krafter med sig. Och
hans tillit till nationen fick gensvar, áven nár dess
krafter pressades till det yttersta. Det var i denna
vakna och offervilliga anslutning, han sjálv ság för-
utsáttningen för sin konungagárning, och han bety-
gade det i ord, som utgöra en áreskrift över konung
och folk, innan han 1617 tog kronan i Uppsala dom-
kyrka: »Vad makt haver jag brukat till sádant tváng?
Vad krigsfolk haver jag litat uppá, ett helt konunga-
rike till att tvinga? Sannerligen, jag haver aldrig,
nást Gud, litat till nágon annan makt án till den,
som av svenske máns trohet kommer.»
Gustav Adolf kánde ocksá pá det mest personliga
sátt sitt folk. Han kom det nára under oförtrutna fárder
genom landet pá de tider, dá krigen lámnade honom
tiBfáBe dártill. Minnet frán dessa fárder ár knutet
vid otaliga orter, och det har mángenstádes bevarats
i ságnens levande tradition. En sádan karakteristisk
erinring om ett vardagens möte mellan konung och
allmoge ár den, som beráttar om Gustav Adolfs be-
sök sommaren 1618 i nejden kring Náás i Vástergöt-
land, dár krigets förödelse blott nágra ár tidigare gátt
fram och satt spár i bránda byar och en utarmad
befolkning. Hár var allmogen samlad för att hálsa
konungen, nár han fárdades förbi. Och dá, beráttar
traditionen, som första gángen upptecknades vid
mitten av 1700-talet, »talade han tröstande och upp-
muntrande ord till menigheten med goda rád, huru
de med flit och omtanke kunde áter komma sig
före». Slutligen satte han sig pá en sten —- den visas
án i dag och kallas »kungsstenen» — och förmanade
allmogen till arbetsflit och omtanke i hushállningen.
Och — sá fortsátter den folkliga beráttelsen — »dá
lárde den gode konungen deras hustrur att váva
linne och vadmal till skjortor och kláder, icke till
husbehov allenast utan till avsalu och förtjánst». Det
ár i all sin enkelhet en sublim scen, denna första
slöjdkurs vid Náás. Men det ár samma varmt
mánskliga intresse för folket och deltagande i folkets
liv, som fick ett monumentalt uttryck i Gustav Adolfs
válönskningar till borgerskap och bondestánd i hans
underbara avskedstal till stánderna i maj 1630 -—
vid den högtidligaste scen, vár historia rymmer:
»Eder av borgerskapet vill jag ock hava önskat, att
edre smá káter máge bliva store stenhus, edre smá
bátar store skepp och farkoster, och att oljan i edre
kruker aldrig má tryta eller felas; och det till en
valediktion. Den gemene man och allmogen vill jag
ock hava önskat, att deres ángar máge grönskas, deres
ákrar bára hundradefalt, sá att deras lador bliva fulle,
och att de i all ömnoghet máge tilltaga och váxa till
att med gládje och utan suckan utgöra deres plikt-
och ráttigheter.» Konungen och folket stodo pá
samma grund. De förstodo varandra. Nár konungen
tolkade folkets behov och önskningar lika vál som
statslivets krav, hade hans ord det sjálvfallnas tyngd,
och hans áhörare kánde instinktmássigt, att orden
kommo frán hjártat.
178