Nordens Kalender - 01.06.1932, Síða 26

August Andrée
Han har vidare framstállts som om han i all
framtid skulle ha förblivit en 8o-talets stándaktige
tennsoldat. Han var dock en man i kraftig utveck-
ling, en man som ság sig omkring med klara och
kritiska blickar, alltid beredd att lara av erfaren-
heten. Han skulle ha fátt se att grottekvarns-
profetian ej endast var, som han trodde, en várlds-
frámmande tánkares hjárnspöke utan blivit i mycket
en fruktansvárd realitet, samt att allsköns vidskepelse
frodas trots all maskinkultur. Han hade fátt be-
vittna att de av honom efter Bismarck citerade
orden att kemisten háller tillbaka svárden i skidorna
och har i sin hand avgörandet av krig och fred,
motsvarats i verkligheten av ett várre krigsinferno
án nágonsin. Han skulle ha erkánt att mánga av
hans sociala profetior visat sig vara utopier. Men
han skulle ej ha satt sig med hánderna i kors och
ynkat, utan varit i full verksamhet för att avhjálpa
alla vidriga konsekvenser, sá att mánniskan bleve
maskinens herre och ej tvártom. För honom var
industrialismen aldrig mál utan medel blott. Han
hade dock ingalunda velat vrida utvecklingen tillbaka;
pá tekniken och uppfinningarna skulle han ej ha
funnit fel, men erfarenheten skulle ha lárt honom
att mánniskorna áro en evigt irrationell faktor att
ta hánsyn till i alla várldsförbáttrarteorier och áven
i dessas praktiska tillámpning. »Mánniskan ár god»,
citerade han en gáng i ett missmodigt ögonblick
efter Rousseau, »men mánniskorna áro onda.»
Nár Andrée i sin ungdom framkastade, att alla
krafter áro lika andliga, att vi ej förstá tyngden mer
án s. k. sjálskraft och frágade: Varför förutsátta
olika lagar för dem? sá syftar han pá den gemen-
samma ursprungslagen, naturens och andens, den
om orsak och verkan. Det ár den han söker överallt.
Men han hade redan börjat inse att, som Emerson
uttrycker det: »There is law for man and law for
things.» Han hade av sin egen och andras erfarenhet
börjat lára, att ett mánniskoliv ej láter stálla upp
sig och lösas som ett matematiskt problem, att
lycka ár en inre upplevelse och ej en produkt av
yttre villkor och ej láter frammana sig bara av ett
beslut, som hans láromástare Thorild menat, att
kánslolivet ej láter systematisera sig enligt mekaniska
lagar och att áven ett starkt viljeliv kan utsáttas
för oundkomliga tillskyndelser som bryta lag. Han
hade redan mer och mer kommit att se ut över
sin egen i átskilligt konstgjorda horisont till livets
verkliga. Ingen mánniska lever helt ut sina teorier.
Gudskelov. Ty dá vore hon ju en robot och inte en
mánniska. Inte heller Andrée gjorde det. Pá
hans teoretiska instállning till livet kan tillámpas
filosofen Nyblœus’ ord — om man utvidgar hans
»tánkare» till »mánniska»: »Det hánder ofta att en
tánkare till sjálva sin innersta syftning kan vara
höjd över den teori i vilken han tror sig ha funnit
uttrycket för den efterstrávade sanningen.»
Hade Andrée levat kvar ibland oss, sá skulle
han ha varit en stor och levande kraft, en av er-
farenheten allt rikare och mer utvecklad mánniska,
en allvarlig och árlig sökare.
*
Andrée anade före nágon annan den stora ut-
veckling vi nu áro mitt inne uti, och han satte in
livet för att leda den ett steg framát. Man kan
visserligen kalla hans öde tragiskt. Men i valet
mellan att fá förverkliga den idé som blivit ett allt
uppslukande patos för honom och den död han
gick till mötes skulle han sjálv ej ett ögonblick
tvekat.
Mer tragiskt synes mig dá Nils Strindbergs
öde. Han var ánnu ung, hade en i mer án vanlig
grad lovande vetenskaplig bana framför sig och
hoppades pá kárlekens och livets stora lycka efter
hemkomsten. Och det var en annans stora tanke,
ej hans egen, det gállde. Av Andrées och hans
egna skriftliga dokument ár det en rent betagande
bild man fár av hans táliga plikttrohet, hans nobla
och vederháftiga karaktár, hans renhjártade och
álskliga vásende.
Ingen av alla dem som ha sökt rekonstruera
Andrée som mánniska har sá djupt och med sá
sáker intuition förstátt honom som Karlfeldt i
det minnestal han höll i samband med begravnings-
högtidligheterna. Detta tal kommer att tryckas
i en posthum volym Karlfeldt-tal. Till dess nágra
utdrag.
»Han var en grundlig och gedigen natur, för
2Ó