Nordens Kalender - 01.06.1932, Blaðsíða 98

Om en reóa
omgivningen redan gátt till vila. Máhánda kommer
bastun och det som hör till den alltför ofta fram i
min text — men áven detta máste ju skildras: huru
jag genom mitt öppna bastufönster före min avfárd
till Island ság ut i Finlands hárliga sommarnatt. Jag
gick i förvág till bastun och svángde mig upp pá
den översta laven, dár fönstret vid takkanten enligt
mina föreskrifter stod öppet och vántade.
Finlands sommarnatt, se dár den viktigaste fak-
torn i detta lands naturskönheter. Dá jordens váxt-
lighet redan kommit sá lángt, att kornknarren, den
starke prisaren av denna sommarnatt, trivs bland
den — visserligen har den nástan utrotats och skrámts
pá flykten av de moderna skördemaskinerna — och
dá Marie sánghalm doftar pá ángen vid randen av
en kálla! Allt detta ár nágot som hör ihop med den
nordiska sommarnatten och det har givit de básta
lyrorna deras kánsligaste toner — och till det an-
sluter sig hos oss ofta ytterligare röken, kyttlands-
röken, som nog kan göra sig förnimbar áven annan-
stans án pá öppna marker.1 Vid olika álder reagerar
mánniskan pá olika sátt för detta •—• men det finns
en ram, genom vilken jag alltid ser och kánfier och
anar det pá samma sátt som vid den tid, dá det första
gángen strömmade in i mitt medvetande, dá upp-
fattningen om jagets och naturens förhállande bör-
jade taga form i gossens rena sinne: nár jag före de
andra kliver upp pá bastulaven och láter blicken
glida över landskapet genom den öppna fönsterglug-
gen. Jag brukar fortfarande göra det alltid dá jag
har tillfálle till det. De sotiga vággarna kring fönst-
ret skimrar i den ljusa natten, blicken kan utan
den minsta anstrángning röra sig kring de minsta
sotdetaljer. Den strömmande bastuvármen fár luf-
ten vid gluggen att dallra, jag ser den mot en bak-
grund av natur. En mycket fin sotflaga svávar i
luftdraget vid gluggens överkant. . . Men dárutan-
för, tátt framför mig böljar det frodiga gráset ánnu
i sin fulla váxtkraft, pá en áng, som lángsamt sluttar
ner mot sjön och dár tiotals olika blomsterarter stár
i sin barnsliga nattliga andakt. Fárgerna, det gula,
det violetta och de olika skiftningarna i grönt ár inte
sá praktfulla, men de har en djup nordisk renhet
och oskuld. Ett flickebarn, som nyss gátt fram och
1 Kyttland ett slags svedjeland.
som en lördagskváll efter badet klár pá sig i sin
bod. . . Ranunklerna, en och annan gökblomma,
hundflokornas frodiga miniatyrtrád, som ánnu vánta
pá sin blomning. Och sá vattenytan och bortom den
en lángsamt stigande skogig backe, en skymt av en
by i en avlágsen glánta. Och allt detta dá tiden nár-
mar sig midnatt, under árets básta nátter kan mid-
nattstiden redan vara förbi.
Pá mig gör ingen lyrik ett djupare intryck, om
inte i dess andning — dess rytm — finnes nágonting
av detta eller om dess strávan efter det ár ihálig lik-
som storstadsförfattarnas folklivsskildringar. Det be-
ror vál pá, att jag, efter att ha lást lyrik pá en del
olika háll slutligen vid fyrtio árs álder stannade vid
Erik Axel Karlfeldt, den stolte manlige avkomlingen
av en dannemannaslákt frán Dalarna — hár i denna
nordiska skildring ár det pá sin plats att göra denna
bekánnelse. I hans diktning andas verkligen allt
detta och dessutom en stark manlighet, vars kraft.
ár sá djup och sá stor att icke den sváraste kamp
och de tyngsta rörelser förmár beröva den dess för-
náma, orubbliga spánstighet. . . Áven förut, dá jag
suttit vid detta samma fönster och vántat pá de
första heta ángorna frán bastuugnen har jag tánkt
pá hur »----------Högt ropar knarren, min stráva,
— men eldiga náktergal ----------Pá hösláden lágret
jag reder av jungfru Marie halm----------i hássjornas
ángande kvalm.» Áven nu tánkte jag pá det och
förestállde mig huru jag under den förestáende resan
skulle fá se landskapen och kyrkbackarna i Folkárna
och Leksand, fá se Siljan och Sollerön.
Ty sjálva Island ár ánnu för mig nármast en oupp-
slagen bok, resan dit snarare ett tillfálligt hugskott
án ett resultat av en lángvarig saknad. . . . Visser-
ligen kom jag sedermera inte att besöka Dalarna lika
litet som Vármland, jag resonerade, att sádana upp-
levelser, om de kommer, skall komma av sig sjálva
som stora ovántade hándelser i livet och att man inte
avsiktligt kan gá för att möta dem.2
Men lyriken — sommarnattsljuset — av mánsk-
liga sinnen överförda till ett förkánsligat medvetande!
Jag kánner inte till den islándska diktningen och
2 Anmárkning dá detta tryckes: Nu ángrar jag denna för-
summelse. Dá Sánggárdens husbonde ár borta, kommer Da-
larna inte pá lánge för mig att vara detsamma som det
varit sett i ljuset av hans starka liv.
98