Nordens Kalender - 01.06.1932, Blaðsíða 124

I
Beráttehen om EgiL pá Berg
gánger kom hon pá honom, dár han satt pá trá-
korgen och stirrade in i mörkret i ladugárden.
»Gud allsmáktig i himlen hjálpe mig», sade hon
och stönade tungt. Och hon försökte lása alla de
kraftigaste böner som hon kunde. Men varken
»Englabrynja» eller Karl Magnusbönen dugde det
minsta. Det lattade hennes eget sinne att lása dem,
men Egil tycktes inte bli báttre för det. Han blev
allt mer och mer tankspridd, och han föll hastigt av.
Nár detta hállit pá nágra ár, blev han sánglig-
gande. Och slutligen började Tora misstánka, att
han inte hade lángt kvar att leva. Mángen stund
satt hon bekymrad bredvid honom och betraktade
i hemlighet fárorna, som ángest och kval hade ris-
tat i ansiktet pá honom.
Ofta hade hon rádbrákat sin hjárna med frágan
varav hans tungsinthet kom. Men hon hade aldrig
kommit till nágot resultat.
Sá var det en gáng sent pá dagen, dá hon var
ute i köket. Hon tankte som vanligt pá Egil och
hans sjálspina, och det tycktes henne vara en out-
hárdlig tanke, att han nu skulle dö utan att hon
finge veta vad det var som plágade honom, och
utan att ha kunnat göra nágot för det. Hon började
i minnet genomgá allt som hade hánt, smátt och
stort, sedan de gift sig. De första áren voro liksom
en daggvát áng en hárlig várdag, men de sista lik-
som en öde sandmark, dár allt ár sá dystert, och
dár det ar svárt att finna vág. Men hon kom inte
ihág nágot i sina ord eller gárningar, som kunde
ha varit orsak till Egils vánda.
Men plötsligt tappade hon koppen, som hon
höll i handen . . . Höet som hon tog át Skrauta!
Att hon inte kommit att tánka pá det förr . . . Men
hon hade varit sá försiktig och tyckt sig vara sá
fullkomligt saker pá att han inte haft minsta aning
om att hon tog höet. Men pá intet av vad han agde
var han sá snál som pá hö. Det visste hon mycket
vál. Naturligtvis hade han márkt henne, och inte.
kunnat finna sig i att hon gátt bakom ryggen pá
honom. I femton lánga ár hade han vántat pá att
hon skulle komma och be honom om förlátelse.
Tora skalv som ett asplöv, och hon tyckte att
blodet stelnade i ádrorna.
»Gud allsmáktig náde mig! I alla dessa ár har
han vántat pá mig, och burit tung sorg och vánda.
Nu fár jag inte skjuta upp lángre att be honom om
förlátelse. Han har förtjánat báttre án att jag skulle gá
bakom ryggen pá honom.»
Och hon torkade sig i ansiktet med förklades-
snibben, ordnade schalen pá sig och ráttade pá
huvudduken . . .
Egil lág i sin sáng, hánderna lágo i kors över
bröstet och han tittade med halvslutna ögon upp i
taket. Han ság inte upp nár Tora kom, och han
syntes inte lágga márke till henne förrán hon satt
sig pá sángkanten och tagit hans hand. Ángest lág
i hennes drag, och det ryckte kring munnen av grát.
»Káre Egil! Tror du att du kan förláta mig, káre
Egil?» Och tárarna föllo som hagelkorn ned efter
kinderna.
Nu reste sig Egil upp pá armbágen och tittade
ivrigt pá henne. I blicken lág en underlig och nás-
tan vild kraft.
»Jag gick till ladan och tog hö till Skrauta. Her-
ren vet att jag inte menade nágot ont med det!»
Egil suckade, och korta ryckningar drogo över
hans ansikte.
»Gud hjálpe mig . . . Och jag som trodde . . .»
Och han sjönk maktlös ner pá kudden.
Men det márkte inte Tora. Hon kastade sig pá
kná vid sángkanten, och gömde ansiktet i hánderna.
Efter en stund slutade hon upp att gráta. Hon
tittade pá Egil, och ság att anletsdragen voro sá
márkvárdigt stela, och ögonen underligt slöa och
stirrande.
Hon stod nágra ögonblick och ság pá honom,
men sá tog hon hans hand, och kánde att den var
slapp. Hon lutade sig ner över honom, och reste
sig sedan igen. Sá satte hon sig pá sángkanten och
ság pá den döde.
För henne framstod hennes brott lika förskráck-
ligt som den tystnad som hade skilt henne och
Egil át under lánga ár, lika hotande som graven,
som nu skönjdes pá nára háll.
Men den dödes vánstra mungipa hade sjunkit
slappt ner, och det ság ut som en antydan till ett
försmádligt leende.
124