Nordens Kalender - 01.06.1932, Side 177

Guótav AdoLfóminnet
kan aldrig vinna ett en gáng för alla avslutat och
fardigt eftermale. Den fortskridande utvecklingen
liksom den fördjupade forskningen för alltjamt
fram nya synpunkter för hans historiska uppskatt-
ning. Det kan icke förnekas, att hans gestalt och
hans insats esomoftast omhandertagits av en pane-
gyrik, som genomfört en schematisk betraktelse och
dármed begránsat synfáltet och gjort váld pá den
historiska sanningen. Helgonlegenden har ibland
med förklarlig framgáng bemáktigat sig Gustav
Adolfs gestalt och tvingat in hans bild i en blid har-
moni, som fördunklat hans verkliga drag. Och det
modernt humana fullkomlighetsschema, vari hans
karaktár ocksá nágon gáng inpassats, tácker lika litet
hans sanna vásen. Men ándá mer frámmande dárför
ár den outgrundlighet och gátfullhet, som frán ett
annat háll tillskrivits hans personlighet, »sá stor, sá
lysande och dock sá kall». Gustav Adolf hör, om
nágon, till de personligheter, som báde lysa och
várma genom sin rika mánsklighet. Gátfull var han
icke i annan mening án det kan ságas om andra
mánsklighetens store, som i sig förena egenskaper,
vilka i regeln icke förekomma tillsammans. Han var
en folklig gestalt, vármd av blodfull kraft och fylld
av en nástan robust anda, omedelbar och ráttfram i
sitt umgánge med furstar och frámmande makters
sándebud lika vál som med mán av folket. En
kroppslig krafttyp var han. Per Brahe beráttar, hur
han i december 1626, dá drottning Kristina föddes,
gjorde sig fri frán en háftig feber: »konungen fáktade
med mig dubbelt i matsalen nágra dagar och slog,
sá att skálvan sláppte honom». Men han ágde i
samma mátt sjálens hálsa. Och det ár denna hán-
förande friskhet, som betingade hans makt över
mánniskor. Med eller mot sin vilja kánde man hans
överlágsenhet, nár man trádde i hans nárhet. Han
fann sá gott som alltid den rátta tonen, och den
manliga klangen i hans sprák griper ánnu vid lás-
ningen av hans tal och brev. Det heta vasablodet
strömmade i hans ádror, och det kokade ofta över;
det starka temperamentet gav fárg át ord och hand-
lingar, men det grumlade icke hans intelligens, och
i prövande lágen förlorade han aldrig sinnesnár-
varo och sjálvbehárskning. Sá förenade han grund-
lighet och varsamhet i förberedelserna med dristig-
het och fasthet i beslut. Men hans styrka lág först
och sist i den omutliga troheten mot den anförtrodda
kallelsen. Han var medveten om att han levde i
historiens ljus; det gav honom mod men ocksá öd-
mjukhet, och han kunde i ett av de allvarliga ögon-
blick, dá han lade hela sin sjáls inre öppet för sin
trogne tjánare och ván Axel Oxenstierna, avgiva
sjálvvittnesbördet, att han »i várlden ingen annan
skatt sökt haver án att göra tillfyllest mitt stánds
plikt, dáruti Gud mig haver látit födas».
Det var en enkel men oövertráfflig praktisk livs-
filosofi, som bar Gustav Adolfs statsmannagárning.
I det utkast till sin egen tids historia, som han knappt
hann mer án börja, har han uttryckt den i klassiska
ord, nár han skildrar upplösningen och tvedrákten
i várt land i Sigismunds dagar: »dá kvidde alla goda
över detta onda», ságer han, men tillágger: »det ár
káringatröst att kvida och lida; man máste det onda
med goda rád bota och borttaga». I de orden ligger
nyckeln till den historia, han skrev i handling.
Den falska idealiseringen av Gustav Adolfs tids-
álder har ofta lett till att man förbisett den spán-
ning, som dárunder drager genom Sveriges historia.
Hans storhet tráder ej minst fram i det sátt, varpá
denna spánning övervanns. »In angustiis intravit» —
i trángmál begynte han sin bana — sá begynner den
monumentala inskriften pá Riddarholmskyrkans
gravkapell. Inom Sverige rádde i början av hans
regeringstid i mánga hánseenden ett tillstánd av
anarki, vállat av de inre stridernas liksom av de yttre
krigens efterverkningar. Och Sverige var frán Karl
IX:s hárda dagar statt i en förtvivlad försvarskamp
för sin tillvaro. Det första, Gustav Adolf, ánnu blott
en yngling, fick göra, var att rádda ur djupaste nöd,
och han satte dárvid som i all sin gárning in sin egen
person, icke aktande pá »vad mánniskor i allmánhet
och vára ovánner dárom döma, först vi uti várt eget
samvete trygge áro». Och áven sedan undgick hans
regeringstid ingalunda páfrestningar av inbördes
tvedrákt, motspánstighet och trángsinthet, och de
tunga pálagorna buros ej utan knot. Han stállde
stora krav, och ej utan möda disciplinerade han sitt
folk. Men han ástadkom másterstycket att samla
folket till medansvar och ena viljorna till frivillig
samdrákt. I det förut söndrade landet byggde han
13
177