Nordens Kalender - 01.06.1932, Síða 120

Beráttelóen om EglL pá Berg
dig ett váldigt gott rád. Du har gjort dig förtjánt
av det mánga gánger om. Du har ju sá ofta hjálpt mig
att valla fáren. Nár vi kommer hem, sá tar vi det
stycke som det gár samst för dig med, och vecklar
det omkring en talgbit — och sá áter du helt en-
kelt upp den.»
Egil stirrade pá honom och tycktes tánka skarpt.
»Ár det inte farligt?» sa’ han till slut.
Pojken skrattade.
»Farligt? Vad tror du det skulle vara för farligt
i det? Tror du att katekesen tynger sá sárskilt i ma-
gen? Men för all del, mig gör det detsamma. Mig
kvittar det om du inte vill göra dig det lilla besvá-
ret för att lára dig stycket.»
»Tánker du skaffa mig talgen dá?» frágade Egil
tvekande.
»Javisst, det ár klart att jag ska’.»
Och nár man kom hem, satte man igáng. Bladen
revos loss ur katekesen, och sedan lindades de om-
kring en talgbit. Pojkarna stodo med andan i hal-
sen, nár bladen försvunno i munnen pá Egil. Han
rynkade ögonbrynen, knöt návarna och tuggade
kraftigt. Kinderna spándes, ögonbrynen lyftes —
och Egil körde ner huvudet. Katekesbladen hade
kommit pá sin plats.
»Smakade katekesen bra?» frágade sedan pojken
som givit honom rádet.
»Á du din tusan! Det var en förbannad smörja»,
sade Egil och grinade illa. Det var första gángen
man hade hört honom svára.
Dagen efter tánkte prásten just höra Egil pá det
katekesstycke som han hade stoppat i sig. Poj-
karna ryckte i varandra, och flickorna fnissade.
»Vad betyder det hár?» sade prásten. »Var nu
stilla, barn.»
Och Egil reste sig. Han rátade upp sig, och ván-
tade att orden skulle komma av sig sjálvá. Men
inte ett ord kom över hans láppar. Och han ság
sig omkring, rádd och hápen.
»Ná ná, káre Egil. Har du inte försökt lára dig
det hár?» sade prásten.
Men Egil sade inte ett ord.
»Kan du ingenting av det hár?» fortsatte prásten.
Nu började Egil rodna. Lápparna darrade, och
han kramade om bordskanten med hánderna. Han
kastade vreda blickar pá pojken, som hade lurat
honom att áta katekesbladen, och rátt som det var
höjde han náven.
»Han, Björn, sa’ att jag bara behövde áta upp
den», sade han med ansiktet förvridet av raseri.
Och han kastade sig fram över bánken och tánkte
ryka pá Björn.
»Egil, min ván», sade prásten milt. »Kom in hár
i rummet och tala med mig.»
Egil lugnade sig, och kastade en spörjande blick
pá prásten. Han ság att han inte var ond. Det vi-
lade ett sorgmodigt drag av godhet över hans an-
sikte. Och dá störtade det samman för Egil. Frán
hans ögon runno tárarna, den ena efter den andra,
och han började snyfta förtvivlat.
Men han blev inte hindrad att gá fram, som de
andra lásbarnen hade trott. Man pástod att prásten
sagt att Egil var en sá oskyldig sjál, att han inte
haft hjárta att göra honom sorg.
II
Áren gingo, och Egil for inte hemifrán utom nár
han rodde ut pá fiske vár och höst. Han tjánade
bra med pengar, ty han fick alltid vara med pá bra
bátar, eftersom han var en sáker roddare. Man ta-
lade med beundran om hur storartad han var, nár
han ensam strávade mot vind och sjö, medan tvá
hade kommit till árorna pá de andra bátarna. Han
pustade dá tungt, rynkade ögonbrynen eller lyfte
dem, och spjárnade med fötterna hárt mot toften.
Men han anságs inte vara ens en medelmátta i sá-
dana arbeten dár det behövdes hándighet.
Hans mor dog dá han var bortát de fyrtio. Hen-
nes man snavade över henne i gángen en dag nár
han kom in frán fáhusen. Hon hade segnat ner med
en sáck bránsle pá ryggen. Efter halvtannat dygn
var hon död.
Nu ság det ut att bli besvárligt i hemmet. Man
kunde knappt sága att far och son kunde ens sá
mycket som att göra upp eld ordentligt, och ánnu
mindre laga en bit mat át sig.
Pá Gárdet, nármaste gárd frán Berg inát fjorden,
fanns en flicka som hette Tora. Hennes far hade
bott dár och haft det riktigt bra. Nár han dött,
120