Nordens Kalender - 01.06.1932, Blaðsíða 123

Beráttehen om EgU pa Berg
kunde öka Skrautas ranson. Hon var pá vag att
alldeles sina nu, sade hon.
»Det ár skamligt att inte ha en mjölksmula att
ge sláktingen din», tillade hon.
Egil fick en hárd, envis uppsyn. Höet var han
mest rádd om av alla sina ágodelar. Det borde
hustrun veta. Mjölk át den dár Johan! Jo det var
mig just ett spádbarn.
Han vánde sig háftigt mot hustrun och rynkade
ögonbrynen.
»Det skulle vi alltsá göra! Öka ransonen och sá
inte ha en tugga till násta ár! Vi har hittills spart
hö frán fjoláret hár pá Berg, och jag tánker inte
börja med nágra nymodigheter.»
Tora satt och lutade sig över spinnrocken. Hon
var inte van att bráka med sin man. Han förtjánade
det heller inte — sá snáll som han var mot henne . . .
Men svárt var det att veta, att det stackars kokráket
var hungrigt. Hon máste finna pá nágon rád.
Egil hade lagt márke till, att den frámmande und-
vek att ge sig i tal med Tora, och Egil hade fátt
den uppfattningen, att han gjorde detta i god me-
ning. Men nu ság han hustrun skynda sásom i
ángslan ivág till ladugárden eller ladan —- frán ladan
kunde man komma in i ladugárden. Ju oftare han
ság detta, ju mörkare blev hans uppsyn, och ju
tystlátnare blev han.
Till slut hánde det en dag, att han plötsligt kom
in i ladan, dár den frámmande stod och snickrade.
Han gick fram till höstapeln, grep nágra tappar hár
och var och luktade pá dem.
Men plötsligt vánde han sig till den frámmande,
stráckte pá sig och rynkade ögonbrynen.
»Nu kan du ge dig av. Det fár vara med brád-
fodringen av köket.»
Gásten ság upp och stirrade undrande pá Egil.
»Vad ár nu det för dumheter? Menar du att du
inte skall láta mig fá avsluta arbetet?»
»Nej», sade Egil fast, ság skarpt pá gásten, knep
ihop lápparna och knöt návarna i byxfickorna. »Du
ger dig ivág imorgon.»
»Vad betyder det hár? Tror du att du kan göra
med mig vad som helst?»
»Du gár», sade Egil och flyttade sig inpá gásten,
»gár — gár med detsamma, idag!»
Nu blev det för mycket för den frámmande.
»Har du mist förstándet, din satan? Vad skall
det hár egentligen betyda?»
Han bet ihop tánderna, rynkade ögonbrynen och
gick ánda fram mot Egil.
Men Egil tog honom om handleden och kastade
honom med ett enda tag fram mot dörren.
Den frámmande ság pá honom, halvt undrande.
Sedan rusade han bort till dörren, vánde sig om
och ropade:
»Du kan gárna fá veta, att jag inte ár mer slákt
med dig án Vár Herre med Fan. Och áven om jag
finge alla dina grunkor, sá stannade jag inte en natt
till under samma tak som du . . . Men din hustru
máste jag sága farvál till, och tacka henne för allt
gott.» Och den frámmande störtade ut genom dörren.
Egil satte sig pá spjálkorgen och stirrade in i kol-
svarta mörkret i gángen mellan höstaplarna. »... men
din hustru fár jag sága farvál till och tacka henne
för allt gott , . .»
Dagen efter var det tö, och Egil ökade pá ran-
sonen för Skrauta.
IV
Efter detta kánde Tora ej mer igen Egil. Han
var ej lángre samma man. Nu log han inte lángre
mot henne, gott och ömt, eller strök henne över
kinden med den valkiga, arbetströtta handen. Och
nu tog han sig för att mota av alla som kommo till
gárden.
Báde ute och inne gick han lángsamt och liksom
tvekande till allt arbete. Ibland stödde han sig pá
knaggen pá lieskaftet, nár han höll pá att slá, och
stirrade en láng stund ner framför fötterna.
Sá gingo áren, det ena efter det andra, i ord-
knapphet och tungsinne. Tora gick till sina syss-
lor med án större iver án förut, men ofta föllo tá-
rarna ner efter de rynkiga kinderna.
Till slut började Egil försumma kreaturen, och
pojken som de tagit av Toras bror, fick för det
mesta ta utesysslorna pá sin lott. Egil gick om-
kring med mörk uppsyn, irrade med ögonen eller
ság ut i luften, liksom halvsovande. Ofta márkte Tora,
att han stirrade underligt pá henne. Och nágra
123