Skírnir - 01.04.2005, Page 67
SKÍRNIR VANHELGUN NORRÆNNAR GOÐSÖGU 65
una um skáldamjöðinn sem ginnhelga goðsögu. Auk athugasemd-
arinnar, að kristnir menn skuli eigi trúa á heiðin goð, eykur það
enn á vanhelgun frásagnarinnar í Eddu að Snorri skuli láta fylgja
niðurgangsviðaukann, sem segir að Óðinn hafi sent aftur suman
mjöðinn við komuna til Ásgarðs. Hugmynd af þessu tæi á ekki
heima í helgri goðsögu.14 Hér verður látið liggja milli hluta hvort
þessi afskræming goðsögunnar er komin frá Snorra sjálfum eða úr
arfsagnageymd í öndverðri kristni. Kviðlingur eftir Þórarin stutt-
feld, þar sem hann nefnir lélegan skáldskap „leir Ara ens gamla“
gæti bent til hins síðarnefnda.15 En hvaðan svo sem þessi afskræm-
ing er komin þá er ljóst að hún sviptir goðsöguna um skáldamjöð-
inn alvöru og helgiblæ. Þar sem segir að Óðinn hafi selt upp mið-
inum við komuna til Ásgarðs virðist hins vegar um að ræða frum-
kjarna hinnar fornu goðsögu um skáldamjöðinn. Þangað hefðu þá
höfundar Sonatorreks, Háleygjatals og annarra 10. aldar kvæða
sem vitnað var til hér framar, sótt fyrirmynd sína að yrkingu, þar
sem skáldið „þeysti" upp eða „yppti" skáldamiðinum.
Þá mun ég líta á tvo staði í Egils sögu. I hinum fyrri greinir frá
því er Egill slóst í för með Ölvi, húskarli Þóris hersis, til Atleyjar.
Ölvir, sem jafnframt var forstjóri og ráðamaður fyrir búi Þóris, fór
þangað í skuldheimtuför. Atleyjar-Bárður lét bera þeim Ölvi mat,
brauð, smjör og skyraska stóra og hafði svofelld orð um:
„Harmr er þat nú mikill, er gl er ekki inni, þat er ek mega yðr fagna sem
ek vilda; verði þér nú at bjargask við slíkt, sem til er.“ Þeir Qlvir váru
þyrstir mjgk ok supu skyrit; síðan lét Bárðr bera inn afr, ok drukku þeir
þat. „Fúss mynda ek,“ kvað Bárðr, „at gefa yðr betri drykk, ef til væri.“16
Er þeir Ölvir höfðu sopið skyrið og afurið fylgdi Bárður þeim til
náttstaðar.
Því fór þó fjarri samkvæmt sögunni að betri drykk skyrti hjá
Bárði að þessu sinni, því að hann hafði sama kveld undirbúið
veislu fyrir Eirík konung og Gunnhildi drottningu og skyldi þar
14 Sjá Svövu Jakobsdóttur 1988, 241.
15 Den norsk-islandske skjaldedigtning A I 1967, 491. B I 1973, 464. Þórarinn var
uppi á 11. og 12. öld og orti kvæði um Sigurð Jórsalafara.
16 ÍFII, 107.