Nordens Kalender - 01.06.1932, Qupperneq 9

Augu<iL Andrée
August Andrée
Av Gurli Linder
Det finns mánniskor vilkas personligheten upp-
byggande egenskaper och medfödda anlag
för ett visst levnadskall aro sá utpraglade,
att deras utveckling blir i allt vásentligt oberoende
av yttre levnadsvillkor och av riktlinjerna i den tid
i vilken de leva. August Andrée var en sádan mán-
niska, men han kom dessutom att tillhöra en tid
som i sitt revolterande och reformerande nit kraftigt
understödde hans egna förutsáttningar, och han
blev dárför en i sállsynt grad skarpt utformad
personlighet.
Genom mánga sláktled báde pá fáderne och
möderne1 var Andrée smálánning, ett »folkefærd»
i vilket vi svenskar áro vana att se inkarnationen
av seg energi, oförtruten arbetsamhet, kraft att
uthárda men ock förmága att bemástra till synes
oövervinnerliga svárigheter, av försakelse och för-
nöjsamhet. Alla dessa egenskaper voro Andrées
arvegods, och de stárktes genom en klok och hár-
dande uppfostran — en uppfostran vars a och o
var »den andréeska redbarheten», sádan den mani-
festerade sig för alla som pá olika omráden kommo
i beröring med apotekaren Claes Andrée och hans
maka. Det finns bevarat ett lika ansprákslöst som
rörande vittnesbörd om hur redlighet och árlighet
i all ens vandel lág Andrées moder, Wilhelmina
(Mina) Andrée, om hjártat. Hon skriver i sitt
testamente:
»Om sásom troligt ár nágot av mitt linne, sásom
lakan, duktyg m. m. lcommer att bortauktioneras,
1 Det visas genom det av hans svágerska fru Dagmar
Andrée omsorgsfullt utarbetade sláktregistret.
Om de som ha mod att göra det vore
för goda dártill, vem skulle dá göra det?
(Ingress till Andrées efterlámnade P. M.
till en reseberáttelse.)
förut má pá det noggrannaste tillses, att ingenting
söndrigt eller alltför hárdslitet má gá under klubban,»
— man antar, inte sant, att denna förordning dik-
teras av mánhet om husets anseende, men nej!
hon fortsátter —■ »och betinga ett högre várde
án det áger och köparen sáledes bliver narrad pá
den vara han inropat, vilket enligt mina ásikter
strider emot verkelig redbarhet.» — Det var denna
redbarhet som utgjorde kárnan i Andrées vásende
samt práglade hans instállning till livet och all hans
umgángelse med mánniskor. Den yttrade sig
ocksá i en synnerligen árekár ömtálighet i frága
om hans heder.
Andrées mor har ansprákslöst betygat, att hans
skarpa och klara förstánd var ett arv av hans far.
Men det arvet torde i minst lika stor omfattning
ha kommit frán hennes sida, frán de Wiesel-
Heurlinska slákterna. Báda hade svenskt allmoge-
blod, och pá mánga av dess medlemmar kan till-
lampas den karakteristik Linné, som tillhörde
Wislandaslákten, gjort om sig sjálv: att Gud látit
honom »upspritta utur stubbotan rot.. látit honom
upstiga till ett ansenligt trád». Dár ár t. ex. den
under förra hálften av 1500-talet födda stammodern,
Márit Larsdotter, gift med kyrkoherdarna Petri
och Almosius, frán vilken Linné hárstammade
pá mödernet i andra och Andrée i sjátte led. Vidare
Andrées morfars morfar, Samuel Wiesel d. y.,
av vilken dottersonen Samuel Ödmann i sina
»Hágkomster frán hembygden och skolan» givit en
levande bild, denne kárnkarl, som aldrig i hela sitt
liv var sjuk och som 70-árig ánnu kunde »kasta sig