Nordens Kalender - 01.06.1932, Qupperneq 24

Augudt Andrée
Allman protest. »Jo, det bli vi, och det ska vi bli.
Ty annars gár samhallsmaskineriet varmt; det blir
som ángpannetryck utan avlopp. Men ett ska vi
lova, och det ár att nar vi bli grá aldrig förneka
eller skámmas för att vi voro röda nár vi voro unga.»
Det var ej látt att diskutera med Andrée. Han
var skarp och logisk och vál ocksá en smula enveten.
Att hálla med honom utan att pá samma gáng stá
fárdig med bevis för att det man yttrade verkligen hár-
rörde av övertygelse lönade sig ej alls. Han hade i
det fallet en sáker intuitiv uppfattning av ákta
och oákta. Ett ámne som han ofta kom in pá var
árelystnaden. Jag sade en gáng mera pá kiv án
pá allvar, att gránsen mellan en lovlig árelystnad
och personlig fáfánga ár sá flytande, att det sannolikt
fanns átskilligt av det senare slaget i hans árelystnad.
Det sárade honom, och han svarade: »Om jag
kánner att jag duger till nágot mera án att vara en
man i ledet, att just jag kan utföra en bedrift som
i denna stund ingen annan kan, sá medger jag att
det kan ligga en viss árelystnad i begáret att fá
utföra den. Men personlig fáfánga? Nej!» Vi
áterkommo ofta till detta ámne, och vid sitt avskeds-
besök hos oss 1896 sade han, halvt skámtsamt och
halvt vemodigt: »Nu tror Ni vál ándá inte att det
finns rum för personlig fáfánga hos mig!»
Ofta hánde det att han anság sig ej ha talat slut,
och han fortsatte dá per brev. En afton dá áven pro-
fessor Curt Wallis varit nárvarande och förklarat, att
mánniskorna bli desamma trots all teknik i várlden,
och diskussionens vágor gátt mycket höga, skickade
han min man ett exemplar av Andreas Rydelii»Nödiga
förnufftz öfningar för all slags studerande ungdom
som wil hafwa sunda tankar» och ett brev, dári han
skriver: »Nár jag pá hemvágen frán festen hos Er
övertánkte dina ord, vid vilka jag gárna ville fásta stort
avseende, emedan de kommit frán en som jag anser
vara sakkunnig báde i frága om sprák och logik, er-
inrade jag mig mina lidanden frán den tiden dá jag
láste Andreas’ förnuftsövningar, och det föll mig in
att det kanske inte skulle skada dig att lása ett par
sidor av hans klara sprák. Om du jámför vad han
skrivit med nágot som skrivits av t. ex. ett par föl-
jande lundabisper, 75 ár efter varandra, tror jag du
skall medge att svenska nationens práster ej gátt till-
baka utan framát i frága om sprák och logik. Och
emedan prásterna förr stodo högst, men nu stá lágst, sá
följer hárav med obeveklig logik, att nationen under
de senaste 150 áren gátt framát alldeles ofantligt.
Naturligtvis ár icke hármed den andra frágan av-
gjord, den námligen huruvida vára framsteg áro
jámförliga med andra nationers.»
En annan gáng hade jag förebrátt honom att
alltför bryskt ha framstállt sin ásikt och dármed
sárat en annan persons religiösa kánsla. Jag sade
nágot háftigt ifrán att han i sin religion var lika
dogmatiskt bunden som trots nágon prást, och att
man minsann márkte hans hárstamning frán dylika
i hans fordran pá att fá förkunna utan att bli mot-
sagd. Han skrev dá: »Du har alldeles rátt, men jag
förkunnar förnuft... Och du skall fá se att jag en
dag kommer att sára áven dig djupt. Ty jag ár
icke finkánslig genom instinkt eller vana utan
endast genom reflexion. Min natur ár den att
ögonblickligen giva en stöt át det som ej till alla delar
ár identiskt med min egen uppfattning. Till och med
nár jag skámtar, ja, isynnerhet dá sker det med skarpa
ord. Pepparn saknas aldrig men dáremot alltid det
attiska saltet.» Vad det sistnámnda betráffar hade han
rátt. Han var skámtsam, ibland kvick, men icke spi-
rituell. Han ágde i hög grad svenskt skámtlynne,
men knappast den humor som fördjupas till en för-
sonande faktor i en mánniskas livsáskádning. Dár-
emot var han icke, som han föregav, finkánslig
endast av reflexion. Finkánsligheten och hánsynsfull-
heten funnos pá djupet, men han hade táckt dem,
liksom sitt kánsloliv i allmánhet, med en massa
resonerande och dissekerande bráte, men nár de nágon
gáng fingo válla fram kunde de ta sig rent betagande
uttryck. Ingen kunde heller mer án Andrée sátta várde
pá ákta yttringar av sann kánsla, under det att han
alltid fann sig obehagligt berörd av obehárskade
kánsloutbrott och deklamationer, áven om de voro
ágnade att smickra honom. Aggressiviteten i
meningsutbyten lyckades han smáningom fullstán-
digt bemástra. Ju mer frihet han krávde för sin
egen personlighet, ju mer respekt fick han för andras.
Han var orubbligt trofast mot gamla vánner, men mot
de s. k. vánner som tillkommo pá de sista áren kánde
han sig ganska misstrogen. »Jag litar mer pá och
24