Nordens Kalender - 01.06.1932, Qupperneq 25

Auguót Andrée
framför allt kánner mycket mer för dem som höllo
av mig, medan jag annu var en obetydlig och okand
man.» I sállskap dár han trivdes var han den mest
glade och skámtsamme, alltid fárdig till glam och
upptág.
Frámst beundrade man hos Andrée redbarheten
och helgjutenheten. Han var liksom huggen i ett
enda block. Jag har för min del knappast rákat
nágon som gjort ett sá starkt intryck av kraft och
trygghet. Det skulle dá vara Nansen. De báda
voro ju för övrigt i mycket olika. Nansen var genial,
en renássansmánniska, ett ytterst kánsligt várlds-
samvete. Andrée var intet av allt detta. Men nár
man láser de citat av yttranden av Nansen som
Helland-Hansen lámnar i sin förtráffliga Nansen-
biografi i Nordens kalender 1931, sá finner man att
mánga av de ásikter som dár komma fram ocksá
voro Andrées. Och han var, áven han, »fullmogen
till kropp och sjál», som Karlfeldt pá sitt suggestiva
sprák karakteriserat honom.
*
Den som efter mer án tre decenniers nástan full-
stándig glömska rákar fá sitt minne aktualiserat
under sá dramatiska omstándigheter som Andrée,
varvid det dessutom gállt att skapa sá mycken
sensation som möjligt ikring detsamma, kan natur-
ligtvis ej undgá mytbildning och misstolkning.
Ingendera ha saknats i frága om Andrée. Bl. a.
har hans kárlek till modern belastats med en mángd
sentimentalt och patetiskt bráte, frámmande för
bádas kynne. Ingendera var ván av mánga ord,
án mindre av fraser och deklamationer. De sista
ord Andrée skriver till modern innan han gár om-
bord 1896 áro endast: »Var ej orolig, kára, ditt
hjárta vakar över mig.» Hon hade lámnat ett brev
att lásas nár báten lagt ut. Det var kort och innehöll
ej mer án: »Jag ár sá missnöjd med mig sjálv för det
att jag var en sádan stackare den svára avskeds-
dagen. Ett vill jag nu lágga dig pá hjártat, och det
ár att om, nár du áterkommer, jag skulle vara borta,
du ej med oro skall tánka att ditt storslagna före-
tag haft det ringaste inflytande pá att jag gátt all
várldens vág, den vágen ár ju det enda vissa hár
i livet, och sá gammal som jag ár kan vágskálet
Andrée-museet i Gránna. Gárdsinteriör
ej vara sá synnerligen lángt avlágset. Och nu hav
tack för allt vad du varit för mig!» Fru Mina Andrée
dog en mánad innan expeditionen avreste andra
gángen, och slapp genomgá ánnu ett avskeds smárt-
fyllda páfrestning. Ingenjör Sigurd Köhler har
genom sin vetenskapliga dechiffrering av Andrées
sista dagbok bekráftat den först av bibliotekskon-
sulenten Greta Linder framförda tolkningen att
Andrée pá sin moders födelsedag, den 6 oktober,
döpt landstigningsplatsen pá Vitön till Mina Andrées
plats, en hyllning till hennes minne som för Andrées
vánner ter sig sjálvklar.
Vidare ha yttranden, lösryckta ur sitt sammanhang
och utan hánsyn till de omstándigheter under vilka
de fállts, gjorts till allvarlig livsáskádning, enstaka
handlingar till vanor, och yttranden om kvinnan,
sádana som nágon gáng varje yngling i ungdomligt
överdád och nonchalans gör sig skyldig till, ha
anvánts för att etikettera Andrée som kvinnoförak-
tare, en alldeles felaktig etikett. Men han var rádd
för áktenskap, frámst av den anledningen att i ett
sádant en annan individualitet skulle i hans liv
ha samma rátt som hans egen. »Dessutom skulle
jag ju riskera, att ’hon’ med grátande tárar skulle
be mig avstá frán ballongfárderna, och i samma
ögonblick skulle min kánsla för henne, hur stark
den án vore, vara oáterkalleligen död. Och kan
man tánka sig nágot mera förödande án att vara
bunden av konsekvenser som haft en stark kánsla
till förutsáttning och sá berövats denna!»
3
25