Nordens Kalender - 01.06.1932, Qupperneq 57

Norderw öátgranó
Nordens östgráns
Av Eirik Hornborg
»T>em lander, och dock en enhet; ett stycke
ri Europa, och dock ett land för sig.» Sá karak-
teriserade en författare i senaste árgáng av
denna kalender den grupp av stater, som i sitt eget
medvetande och i allmánt nordiskt sprákbruk sam-
manfattas under benámningen Norden.
Varje försök att ordna och systematisera mánnisko-
livets yttringar ár pá förhand dömt att endast delvis
tácka den mángskiftande verkligheten. Den láter
aldrig restlöst fánga sig i kategorier och system.
Begreppet Norden vilar utan tvivel pá reell grund,
och det ár skarpare avgránsat án de flesta liknande
sammanfattningar, men lika litet som andra namn
och slagord fángar det hela verkligheten. Redan de
geografiska förhállandena ge en antydan dárom. En
god del av Danmark hánger samman med Mellan-
europa, vars natur helt behárskar Nordens sydliga
gransland och dessutom en del av Skáne, och Fin-
land har icke att uppvisa nágon naturlig rágáng mot
det Östeuropa, som omárkligt övergár i Asien. Just
hár, i öster, ár gránsen mest obestámd. Hár har
den váxlat under seklernas lopp, förskjuten med
vapenmakt án át öster, án át váster. Hár har en
icke-skandinavisk folkstam inlemmats i det kultur-
historiska begreppet Norden, som genom denna
frámmande tillsats blivit brokigare, men áven rikare.
Hár ha den skandinaviska kulturens största eröv-
ringar gjorts, men hár hotar ocksá den största faran.
Karelens gamla landskapsvapen uppvisar tvá pans-
rade, svárdbevápnade, mot varandra vánda armar i
rött fált. Det ár vad man kallar ett talande vapen.
Den ena av de huggande armarna för ett rakt váster-
lándskt svárd, den andra en österlándsk kroksabel.
Det krigsförhárjade gránslandets vapenbild kunde
gálla som symbol icke blott för Karelens, men för
liela Finlands historia. Ty i inre hánseende ár den
beráttelsen om kulturens erövringskrig mot öde-
markerna, i yttre áter historien om Vásterns och
Österns kamp om landet. En váldig gránsfejd, som
redan págátt i över trefjárdedels ártusende.
Vásterlandets svárd har i denna fejd förts av
Sverige och det för Vástern vunna Finland. Hár
har Sverige haft sin största och framför allt sin sta-
digvarande várldshistoriska uppgift. Dess fejder
med sina skandinaviska grannar ha haft en rent
negativ betydelse; dess áventyr söder om Östersjön
ha en enda gáng för nágra korta ár vuxit ut till en
historisk mission av váldiga mátt; men i öster har
det stora kallet manat svenskarna i tusen ár, tills de
slutligen ár 1809 resignerade, avsade sig alla várlds-
historiska ámbeten och várdigheter och drogo sig
tillbaka bakom Bottniska viken. Sedan dess ha de
icke, sásom nation betraktade, kánt eller erkánt
nágot ansvar för Nordens östra gránsland, deras
egen skapelse.
Ty Finland som historiskt och kulturhistoriskt be-
grepp ár en skapelse av Sverige. Detta faktum ár
naturligtvis lika litet förödmjukande för Finlands
folk som exempelvis de merovingiska konungarnas
och deras krigarföljens historiska insats ár för Frank-
rikes. Och det utesluter för ingen del, att Finlands
egen befolkning har sin andel i áran. Men ursprung-
ligen skapades Finland likvál av svenska statsmán
och svenska krigare.
Vid den tidpunkt, dá den katolska kyrkans klyv-
ning drog gránsen skarp mellan det kristna Váster-
landet och det kristna Österlandet, upphörde áven
förbindelserna mellan Sverige och de av svenska
hövdingar grundlagda staterna pá sláttlandet bortom
Östersjön. Den nármaste av dem var Novgorod.
5
57