Nordens Kalender - 01.06.1932, Síða 60

Nordenó öótgranó
Tavastehus slott uppfördes till sin aldsta del under senare
hálften av 1200-talet som militárt och administrativt centrum
i det nyvunna Tavastland.
blevo áven novgoroderna fiender till vástfinnarna,
och denna omstándighet underláttade svenskarnas
omvándelse- och erövringsverk bland dessa. Egentliga
finnar och tavaster funno snart med sin fördel
förenligt att ansluta sig till Sverige för att vinna
detta rikes stöd mot sina östliga grannar, och sá
kom det sig, att svenskarna trots inre strider kunde
grundlágga sitt válde öster om Bottenhavet och inom
mindre án ett árhundrade utstrácka det ánda till den
stora gránsödemarken mellan Tavastland och Kare-
len. Vid mitten av 1200-talet lág det svenska rikets
— och dármed áven det kristna Finlands — östgráns
vid Kymmene. Ingrerna och de nármast Ladoga
boende karelarna voro dá grekiska katoliker, men
vástra Karelen var alltjámt hedniskt.
Sá lángt hade allt gátt sá att sága naturligt till.
Men nu kom det för framtiden avgörande. Novgo-
roderna hade blivit efter svenskarna. Deras válde
i Karelen var inte lika fast grundat som de sist-
námndas i vástra Finland. Detta berodde utan
tvivel pá olika metoder att behandla finnarna; i
detta avseende var för medeltida förhállanden sven-
skarnas upptrádande absolut mönstergillt, ja exem-
pellöst. Ett glest befolkat bondeland som Sverige
kunde icke bli basen för en expropriations- och
denationaliseringspolitik sádan som den tyska i
lánderna söder om Östersjön. Man nöjde sig med
att genom herraváldet över kustens handelsplatser
behárska saltimporten och dármed inlandets be-
byggare, och endast lángs vissa öde eller mycket
glest befolkade kuststráckor uppstodo efter hand
genom inflyttning över havet smala svenska bygder
— i stort sett motsvarande Finlands nutida svensk-
bygder. Men i Karelen misslyckades ryssarna sá
till vida, att de hedniska vástkarelarna under senare
hálften av 1200-talet synas ha sökt emancipera sig
frán Novgorod och med Viborgsviken som handels-
centrum öppna direkt förbindelse med Visby och
Lúbeck. Stridigheter mellan Novgorod och kare-
larna omtalas i krönikorna.
I denna situation ingrep Sverige, vars besittningar
i Finland hade lidit av de karelska hedningarnas
hárjningar. Marsken Torgils Knutsson företog ár
1293 ett stort krigstág till Karelen, vars vástra del
utan námnvárt motstánd böjde sig för honom. Vid
Iandskapets marknadsplats anlades Viborgs slott.
Sverige hade gripit över det breda urskogsbáltet och
skjutit fram sitt váldes gráns in pá det omráde, som
av álder hade utgjort novgorodernas intressesfár.
Kampen mellan Váster och Öster, redan tidigare
het, blev nu förbittrad. Viborg trotsade alla an-
grepp, men svenskarna máktade icke sátta sig fast
vid Ladoga. Ar 1323 avslöts korstágens tidevarv i
Finlands historia genom freden i Nöteborg, som
gav Sverige sydvástra Karelen. Gránsen tog sin
början vid Systerbáck, som án i dag skiljer Finland
frán Ryssland, men böjde snart nog av át nordvást,
klöv Karelska náset i lángdriktningen och nádde
Bottniska vikens kust i trakten av det nutida Brahe-
stad.
Vástkarelarna hade sálunda införlivats med det
svenska váldet, och dess fridsvárnande hand för-
kvávde smáningom deras gamla fiendskap mot ta-
vaster och egentliga finnar. Men denna process
krávde mer án ett och ett halvt árhundrade, ty ánnu
ÓO