Nordens Kalender - 01.06.1932, Qupperneq 97

Om en reda
Om en resa
Av F. E. Sillanpdd
En yrvádersdag i februari sitter jag vid ett fönster
pá gamla Hotel Kleineh — i Helsingfors —
ser ut pá Salutorget dárutanför och kánner
en stor sympati för de stackars torghandlarna —
sásom det ágnar och anstár en person i báttre stall-
ning. . . Rummet ár mitt gamla válbekanta n:r 36,
jag har flytt dit för diverse omstándigheter, jag flyr
ibland nágonstans, án hit, án dit. . . Nu, dá jag har
en bild av köld för ögonen och en gammalmodig
brasa av náverrik björkved sprakar bakom ryggen pá
mig, kommer jag att tánka pá en resa, som jag senaste
sommar i sállskap med min hustru företog till ett
land, symboliserat av eld och is i förening. I min
erinring har mánga omstándigheter under denna
resa redan fátt en sádan patina, att det lönar sig att
skriva om dem.
Dá en finne företar en lángre resa, ritar han i sina
tankar, sina ord och sitt arbete sin kára nationella
parentes báde vid dess början och dess slut. Jag
har pá senare tid stundom fantiserat om att för ett
par árs tid helt och hállet lámna detta rike, som án
rör sig hit och án rör sig dit, och med hustru, ungar
och pigor slá mig ner i Frankrike eller nágonstans
át det hállet; det ságs, att dylikt brukar vara hálso-
samt för folk av mitt skrá och uppehállet under den
provensalska solen bleve vál inte dyrare án det ár i
den ráa Helsingforsluften och vinet ár utan tvivel
billigare án spriten. Men — sá tánker jag saken till
slut, och reser inte. Det ár tvá saker utan vilka jag
inte kan leva; i varje fall lever min ande inte utan
dem, eller blommar átminstone inte, och det ár
bastubadet och sommarnattens klarhet. Givetvis
skulle mánga andra omstándigheter komma till —
dárute skulle jag knappast tráffa sádana till kropp
och sjál stadiga och karska karlar, vilkas sállskap jag
stundom lángtar efter och som man ánnu dá och dá
kan tráffa pá hos oss.. .
Men i synnerhet bastubadet — det ár ándá alltid
ett bastubad. Avfárdsbadet och ankomstbadet, se
dár de parenteser en vanlig finsk man ritar upp vid
begynnelsen och slutet av en nágot lángre resa. Jag
fár lov att vánda huvudet mot brasan frán den snöiga
synen ute pá torget, flytta min stol lite nármare elden
eller ánnu hellre sátta mig pá mattan och sluta ögonen
likt en katt, som nyss fátt komma in i köket frán
kölden dárute. Sá kan jag riktigt dra mig till minnes
allt som hör ihop med ett bastubad, hár i mitt gamla
hotell, dár áven Alexis Kivi stundom ságes ha gástat
pá sin tid.. .
Denna bild har egentligen förevigats av Sakari
Pálsi. Jag tánkte pá den redan dá jag uppgjorde
planen för min bastu och njuter av den regelbundet
vid vederbörlig árstid. Báten avgick frán Helsing-
fors pá tisdagen, alltsá máste vi fara frán Tavastkyrö
pá mándagen. Denna typiska resebrevsfras har inte
intagits hár för ro skull, utan dárför, att en lite ovan-
lig sak berodde pá námnda omstándigheter: vár av-
fárdsbastu eldades en söndagseftermiddag i juni.
Detta ár inte finskt och överensstámmer inte heller
med Luthers lilla katekes, men jag för min del kan
inte tánka mig att utan det sedvanliga bastubadet
resa nágonstans, varken till lands eller sjöss, dár ett
björkris aldrig smeker en het bastuugn eller en naken
mánniskokropp. Dess fina rökarom skall vara den
sista hálsningen frán hemmet i min barm — den
stannar verkligen kvar ett dygn mellan kláderna och
huden, sáframt den inte fördrives genom överdriven
anvándning av tvál.
Sá begick vi alltsá denna av Pálsi förevigade bild
en vacker, nágot sen söndagskváll, dá den stillsamma
97