Nordens Kalender - 01.06.1932, Qupperneq 122

fíerálLelaen om EgiL pá Berg
till mig. Vi ár inte mer an tvá sen mamma dog,
och kan knappt klara oss utan nágon fruntimmers-
hjálp.»
Tora teg. Hon drog fram hánderna och plockade
med fransarna pá ylleschalen.
»Det bleve nu inte nágot tungt arbete», sade Egil
tvekande. »Jag vet att du rár dig sjálv, och sá föll
det mig liksom in att sága det hár.»
»Hur lange vill du att jag skall stanna?» sade hon
utan att se upp.
»Alltid», sade han nástan högtidligt, och hánderna
blevo oroliga.
»Du kommer sent Egil», sade hon kort, men det
var liksom en skálvning av rörelse i rösten.
Egil vánde sig bort och stod en stund och teg.
Men rátt som det var hörde han ett sakta stönande.
Han vánde sig om och ság tárarna rinna utför Toras
kinder. Han gick fram till henne med fasta och
bestámda steg, tog henne i famnen och bar henne
med látta steg fram pá gárden.
»Ja Egil», sade hon och log igenom tárarna.
III.
Tord bonde hade legat nágra ár i sin grav, dá det
hánde en dag kort efter nyár, att en gást vid namn
Johan kom till Berg. Han ráknade sig i slákt med
Egil. Han var trevlig och gladlynt. Egil tog emot
honom kyligt, men ándá inte direkt illa. Men dá
han varit dár nágra dagar, började Egil kasta ován-
liga blickar pá honom.
En gáng, dá han kom in och hade gett kreaturen
foder, ság han gásten sitta och fláta rep av tagel,
som sá smáningom hade samlats sedan gubben Tord
hade dött. Gásten tycktes vara hándig i arbetet, och
Egil ság pá en stund. Detta var ett arbete som
behövde bliva gjort, men sjálv hade Egil aldrig
kunnat lára sig flata rep.
»Det hár hade du gárna kunnat börja med tidi-
gare, Johan», sade han och strök skágget förnöjt.
»Repen hade börjat ta slut för mig.»
Gásten skrattade.
»Jojo. Man kan nu lite av varje.»
»Ár han dá inte hantverkare?» insköt Tora. Hon
satt vid rocken och spann flitigt.
»Ájo, nog har man nán gáng hanterat hammare
och ság — var det nágot, du ville ha gjort?»
Husmodern stannade rocken.
»Ja det ár nu átskilligt: tunnor, byttor och trág
— det ár skavanker pá alltihop.»
»Kanske du gör i ordning det dár át henne»,
sade Egil, »eftersom du nu en gáng kommit hit?
Men jag tror det ár bást du klarar av repen först.
Jag har visst tillráckligt med gamla byglar, sá att
det behövs inte slöjdas nágra.»
»Ja jag tycker nu det ár bara roligt att göra i
ordning nágot át er. Och jag tánker inte ta betalt
för det. Det kan ni lita pá. Jag kom hit bara för
ro skull, sá lánge jag inte hade nágon fast bostad.
Men hör du Egil! Tycker du inte att du borde an-
vánda drivveden, som ligger i högar hár nere pá
stranden? Det vore vál bra mycket trevligare att
ha köket brádfodrat án att se bara kala torv-
vággen.»
Husmodern ság án pá Johan, án pá Egil.
»Ja Egil bonde. Dá tror jag det skall bli fint
hár pá Berg.»
Men Egil blev pá intet sátt ivrig. Han strök
skágget, kliade sig pá hjássan och skruvade pá sig
med missnöjd min. Till slut tittade han upp i taket
pá rummet och suckade tungt.
»Man fár tánka pá saken. Jag vet sannerligen
inte vad jag skall sága . . .»
Men han log förnöjt, nár han gick över golvet.
Han hade márkt att Tora blivit glad, nár det blivit
tal om att báttra pá köket. Och visst var det bra
att inte behöva leja en karl till att laga det som
borde lagas i hemmet.
Slutet pá samtalet blev, att Egil och frámlingen
gingo och hámtade drivved nere pá stranden, och
den ánda pá ladan som man hade slutat ta hö ur,
inreddes som slöjdbod.
Vintern hade varit mycket stráng, och runt om
i bygden ság det ut att bliva en svár tid. Egil var
alltid snál med fodret, men aldrig hade han gett
kreaturen sá litet som nu. För varje dag som gick,
gav kon mindre mjölk, och hustrun strök bekymrat
över hennes rygg och sidor. Stackars krák! Hon
hade blivit bara skinn och ben. Till slut gjorde
husmodern antydningar till mannen, om han inte
122