Nordens Kalender - 01.06.1932, Síða 154

SludenLliv i de nordióka lánderna
medfaren i den konflikten, dá konstruerar han sin
bild av det skedda efter hansyftningarnas och in-
trigernas schema: han, eller hon, ár skvallerför-
giftad och angripes mer eller mindre smygande av
paranoia academica, de förolyckade licentiaternas och
de misskánda docenternas yrkessjukdom. Det ar
inte bland de mindervarda eller bland medel-
máttorna som den sjukan hárjar: mottagligast aro
tvártom de sáregna och dárför sváranpassade mán-
niskorna, de finbyggda och dárför ömtáligare in-
tellektuella instrumenten, — helst om de ha rustika
förfaders misstro och högfárd i blodet och inte ha
fátt annan tráning att tas med köpstadslivets arg-
heter och finesser án den studentáren kunnat ge.
»11 n’est pas mondainb konstaterade en hos oss vál
hemmastadd fransk lektor om en lundensisk för-
grundsgestalt, som han förresten báde förstod och
skattade. Skyggheten och trotset befordras av den
bristande folkvanan, av oförmágan att fráckt och
flott orientera sig i vilken mánsklig snárskog som
helst: desto láttare, just för mánga av de básta, att
skena i vág in i det paranoida villospáret. Det
ár alltför mánget anlopp till banbrytande forskare-
gárningar, som vid första kollision med tillvarons
pátagligheter fátt flyta sönder i kverulanta klago-
skrifter och steril polemik. Alltför ofta ár det fina
ansiktsdrag som ha stelnat i masken av hat och
underfundighet: mig lurar du inte! Alltför ofta ár
en ren och helig eld sláckt i de blickar som nu i
gathörnen lura ángsligt och anstrángt pá fiender att
avslöja. Under rubriken paranoia academica falla
de lundensiska mánniskoöden, som ha rátt till
det höga namnet tragik.
Staden beháller sina invalider — de söndriga
och de förvridna, de tragiska och de ömkliga. Det
ár de som stanna i Lund, eftersom det inte ár möj-
ligt för dem att leva annanstans. Lund ár námligen
en av de sndlla stáderna — i likhet med Paris och
Köpenhamn, i bjárt motsats till Stockholm och Berlin.
Dár fár man lov att förfalla i fred: en f. d. mánniska
kan vegetera vidare otroligt lánge, omgiven av en
finkánsla och en hjálpberedskap, som aldrig ur-
artar till vulgár válgörenhet. Sjukhusstaden ár
sjálv en asyl, dár man ár sakkunnig i att várda in-
vártes sjuka. Ofta nog fár staden skulden för deras
öde; den fár heta den förspillda ungdomens stad.
Tillmálet ha de flesta av oss slungat mot Lund
— i uppbrottstimmen, dá det gállde att fara vidare
och man först hade att göra upp tjugoárens ound-
vikliga konkursbo. Nágonting máste man ha att
skylla frán sig pá. Manövern blir inte mindre orátt-
vis för det. Slöseriet var ens eget fel, eller om man
sá vill ens öde, bestámt av ens egen specifika in-
sufficiens; urvalet och övningen av den kraft som
ráddades och satte en i stánd att gá vidare, var Lunds
förtjánst. Den vidare vágen förde visserligen alltid
bort frán Lund, eller ráttare utöver Lund. Ty Lund
ár en genomfartsort,' som förut blivit fastslaget, det
skall dömas inte efter dem som stanna, utan efter
dem som passera. Och de som passera, i snabb
följd, det ár sláktled efter sláktled av unga mánniskor,
ett par tusen i stöten. De áro inte márkvárdiga alls,
men varje sláktled har sin nya kollektiva fysionomi
— och det ár den váxlingen som háller Lundatra-
ditionen levande och gör den stándigt rikare. Det
ár den enkla akademiska populasen som avbasas
av varje studentnovellist med sjálvaktning: de som
dela sina dagar mellan kursarbete pá bibliotek eller
institutioner, utfodringstimmarna pá Konviktorium
och det allmánneliga surret i rök och trángsel över
tidningar, kaffekoppar och kárkabaler pá Ateneum,
de som dansa pá Grand tvá kvállar i veckan och
slá sig lösa pá Föreningen tvá nátter om áret,
novitienatten den 4 oktober och spexnatten sista
april — men dá ocksá, pá grund av ovanan, under
sá hiskligt ovásen att det en gáng gav eko ánda upp
i Svenska Morgonbladets redaktionslokaler; de
som kverulera över de högfárdiga kotterierna kring
tidningen Lundagárd och som bilda den stora, enkla
publiken pá studentaftnarna — det var dock den
publiken som upptáckte Birger Sjöberg och som sá
pass olikartat folk som Vilh. Grönbech och Harald
Nielsen har varit ense om att kalla »et sjældent fint
stemt Instrument»; de som pá normaltid avlágga
ámbetsexamina med normalbetyg och sen spridas
ut över landet pá de ansprákslösare posterna i
det svenska samhállets tjánst. Sten Selander har
i en ofta berömd dikt examinerat ett márkvárdigt
djur som han kallar »bondestudenten»; »hans namn
ár máhánda Linnæus eller Tegnér», alltsá bör áven
x54