Nordens Kalender - 01.06.1932, Síða 155

StudentLiv i c)e nord'uka Landerna
Lund falla inom raritetens utbredningsomráde; som
artmárke anges vissa för en tránad blick láttigen-
kánnliga egenheter i garderoben — den maskinknutna
slipsen har sárskilt fallit författaren i ögonen. Jag
kánner ej honom; de personer, varom hár ár frága,
áro banalt válkládda och lida alls inga námnvárda
umbáranden; de sticka inte av, de ta sig inte intres-
santa ut. Det ár Lunds arbetande folk helt enkelt.
De sköta sitt. Sen ta de, mer eller mindre med-
vetet, med sig till prástgárdar och lánslasarett,
tingshus och lároverkskollegier ett minne av parken
med de tre husen, ett stycke av Lundatraditionen.
Den blir en stilla makt i deras nyttiga vardags-
gárning. Sen kan, för de starkaste och rikaste —
och oroligaste —, vágen frán Lund leda lángre án
sá. Somliga ha lángs den hamnat i diktens farliga
land; vad de ha upplevt dár, och vad de ha fört
med sig dit hemifrán, det má de sjálva vittna om.
Hos andra ha studentárens upplevelser váckt
intresset och ansvarskánslan inför det allmánnas
angelágenheter. Det ár mánga politiska fackmanna-
karriárer som ha börjat i Lunds studentföreningar.
Lund har aldrig förnámt stángt av sig frán real-
politiken. Alla de stora intressegrupper, vilkas strid
och samspel dirigerar det svenska samhállets öden,
ha fátt avsevárda krafttillskott frán den lilla staden
under Helgonabacken. Och krafttillskottet torde,
pá alla háll, ha fátt sin karaktár av de ideal vi alltsen
Tegnér hylla som den sydsvenska akademiens:
common sense och lugn handlingskraft, aktning för
den konkreta verkligheten, allmánnelig princip att
vánda programmen ryggen för att söka efter pro-
blemerna. Men allra lángst och högst leder dock
den tredje karriáren: de verkligt utvaldas, de veten-
skaplige fackmánnens. Poeterna och politikerna —
för att nu inte tala om kulturpersonligheterna —
förbli lokalbundna till ett rike och ett sprákomráde,
som trots allt án sá lánge hör till Europas landsort.
Vetenskapsmannen — och inte bara den vittberömde,
utan ocksá den blygsamme dagsverkaren — blir
sjálvfallet várldsborgare. Han stannar aldrig i
Lund: professorsvillan vid Finngatan eller docent-
váningen i Södergárden ár belágen i en várldsom-
spánnande republik. Han ár deii ende som stár
i direkt kontakt med tidens rörelser i den stora
várlden — i den mán de áterverka pá folk som ár
nágot várda. Specialisering och fackmannaskap —
med de dárav följande tvingande kraven pá kon-
centration och penetration — áro den tránga,
och enda, vágen upp till de riktiga utsiktspunkterna
över mánniskan och tillvaron. Endast den som
kan lása in sig i studerkammaren eller laboratoriet,
slipper lös pá de fria vidder dár de verkliga áven-
tyren upplevas. Lund har för en och annan av
dessa fátt tjána som studerkammare. Det ár dess
rátta stolthet. Det ár dess egentliga raison d etre.
En gást frán ett nordiskt grannfolk sammanfattade
nyligen sina intryck av Lund i den runebergska
antitesen Idyll och Epigram. Epigrammet, det ár
Tegnértraditionen: fröjden att höra Apollons bág-
stráng vina vid nágot skott mot Dumhetens ludna
bringa. Idyllen ár den Hans-Larssonska, belyst
av idéer, laddad av konflikter. Den ter sig som
idyll dárför att de som uppbára den stá med bágge
fötterna pá jorden, pá sin egen mark varav de áro
komna. Men de stá upprátt och blicka rakt fram,
mot horisontens himmel: de inta den attityd som
borde vara den för mánniskan naturliga. En annan
finlándsk gást kallade Skáne det land dár himlen ár
nára jorden. Det vill sága detsamma: ett land för
mánniskor att bo i — och att lángta i. En bygd
som ger ett hem och som öppnar vágar utát det
oándliga. Den lilla staden vid den stora vágen
genom den rika bygden har fostrat nágra av oss till
mánniskor. Dárför álska vi den.
September 1931.
T55