Nordens Kalender - 01.06.1932, Síða 179

Guélav Adolf'iminneL
Nar man överblickar Gustav Adolfs 21-áriga rege-
ring, blir man stándigt pá nytt slagen av det ofant-
liga avstánd, som skiljer det Sverige, som han mot-
tog, frán det, som han vid sin bortgáng lamnade.
Det svaga, statligt sávál som ekonomiskt outveck-
lade landet var pá tjugo ár förvandlat till nágot av
en mönsterstat med ett namn, som gick över várlden,
och ett inflytande och en makt, som tyngde pá Euro-
pas vágskál. Det ár nágot, som i historien har
mycket fá motstycken. Mer án under nágon annan
period av várt folks historia tyckas dá de kánda orden
om svenskarna ha blivit besannade, att de áro »ett
trögt folk, fullt av hetsigheter»: en nágot tung och
trög massa, svár att sátta i rörelse, men en gáng bragt
i farten, máktig av överraskande förándringar och
oförutsebara möjligheter. Otaliga áro de band, som
knyta várt liv samman med Gustav Adolf och hans
tidevarv. Den lánga rad av trehundraársfester, som
under det senaste ártiondet firats av stáder, univer-
sitet, gymnasier, hovrátter och ámbetsverk vittna
om hans planers vidd och hans gárnings varaktighet.
Overallt murades samhállsbyggnaden med block sá
solida, att de án i dag fulleligen skönjas. Och den
politiska storhet, som hans segerrika vapen grundade,
vilade pá dessa fast lagda murar. Det Geijerska or-
det om sáningsmannen pá den framátilande strids-
vagnen beháller sin sanning, hur ofta det án uppre-
pas och hur mycken ny belysning án kastas över
tidens historia. Han stod icke ensam; sá smáningom
samlade han omkring sig en skara medhjálpare, och
mycket av vad som utráttades kan áterföras till deras
initiativ. Men Gustav Adolf stár bland dessa för-
grundsgestalter som den sjálvklara medelpunkten,
som den ledande och inspirerande personligheten.
En plats för sig intar Axel Oxenstierna, rikskanslern,
en statsman av stora mátt. Förhállandet mellan
konungen och kanslern hör till det mest upplyftande
och fángslande i tidens bild. Brewáxlingen mellan
dem ár en storslagen historisk dialog med fá mot-
stycken; den ár ocksá den frámsta kállan för kun-
skapen om Gustav Adolfs innersta tankegáng. Obe-
gránsat var konungens förtroende för sin kansler;
han ság i honom »ett instrument, mig av Gudi givet
mánga tunga saker igenom att lykta, rátt att bereda
till det, som hánda kan och mig i várlden tyngst
besvárar». Kanslerns syn pá sin konung ligger ut-
tryckt i de ord, han nedskrev vid budet om hans
död: »1 várlden finnes nu dess like intet mer och ár
i mánghundrade ár intet funnen, vet icke heller, om
han sá látteligen kommer hárefter.»
Det intensiva inre organisationsarbete, som Gustav
Adolfstiden utförde, ágde rum jámsides med en
yttre kraftutveckling, som söker sin like i hela várlds-
historien och som gjorde Sverige till en stormakt.
Om stormaktspolitiken omsider ledde till en över-
anstrángning av folkkraften, má lámnas dárhán; den
var i alla hándelser ingen áventyrspolitik.
Den riktning, Gustav Adolf gav sitt folks historia,
hade sina förutsáttningar i den föregáende utveck-
lingen, men ramen vidgades i den stora europeiska
krisen, dá Sveriges kamp till försvar för sin frihet
váxte samman med den várldsskakande striden om
protestantismens vara eller icke vara. Det svenska
folket trádde under Gustav Adolfs ledning in i de
historiska hándelsernas bránnpunkt och gjorde ett
máktigt inslag i den europeiska odlingen. Spáren
och verkningarna dárav áro outplánliga. Vi kunna
icke tánka bort stormaktstiden ur várt folks liv. Den
blev ganska kortvarig, men visst ár, att utan den
skulle Sverige varit nágot helt annat án det nu ár.
Och i lika hög grad vore det nutida Finland otánk-
bart utan Sveriges stormaktstid. Freden i Stolbova
1617, som drog Finlands östgráns, dár den ánnu gár
— och det ár ej blott en yttre gránslinje — ár den
gryende svenska stormaktspolitikens verk. Men det
máste ocksá strykas under, att utan Finland hade
den svenska stormaktstiden varit otánkbar. Den
svensk-finska statens byggnad var utgángspunkten
för det svenska Östersjöváldets uppbyggande, Fin-
land spelade med i det stora várldshistoriska dramat,
och det ár nástan symboliskt, att pá slagfáltet vid
Líitzen det var finnarne, som erövrade sin konungs
sargade kropp. Gustav Adolfs-minnet med allt, vad
det rymmer, förblir ocksá ett av de starkaste banden
mellan Sveriges och Finlands folk.
Mer och mer har forskningen betonat de realpo-
litiska motiv och synpunkter, som Gustav Adolf
oryggligt hávdade och fullföljde. Kronan Sverige,
den svenska stat, som omfattade mycket mer án det
egentliga Sverige, stod i medelpunkten för alla hans
179