Nordens Kalender - 01.06.1932, Qupperneq 180

Guótav Adolféminnet
rádslag. Vid arbetet för dess uppkomst, styrka och
trygghet lamnade han ingenting át slumpen utan
ráknade skarpt med de reala maktfaktorerna och
byggde pá reala förutsáttningar. Den »götiska histo-
rieromantiken», synen pá Sverige som en krona av
uráldrig glans och höghet och pá det svenska folket
som áttelággar av de göter, som en gáng drogo fram
som Roms besegrare och grundlággare av en ny
kultur, har helt visst varit ett romantiskt och irratio-
nellt moment áven i de omsorgsfullt gjorda berák-
ningarna och uttánkta planerna. Denna förestáll-
ning med sina eggande bilder av ett stort förflutet
har hos várt folk under 1600-talet váckt slumrande
krafter till liv, och den har besjálat och eldat áven
Gustav Adolf. Den befáste hans tro pá sitt folk och
dess möjligheter att under rátt ledning lösa de upp-
gifter, tiden förelade det, men den förledde honom
icke till överspánda förestállningar om rikets resur-
ser. Att man kunnat tillvita honom sádana, beror
pá att en senare tid, bunden av sin kunskap om den
följande utvecklingen, látt undervárderar de möjlig-
heter, som dá lágo öppna, och har svárt att förstá det
aktiva draget i den tidens svenska statskonst. Kris-
tian IV:s frága till Gustav Adolf pá mötet i Ulvs-
báck 1629: »vad haver eders kárlighet till att göra i
Tyskland, och varmed haver kejsaren nágot emot
eders kárlighet brutit?» har i alla tider haft sina efter-
ságare. Valet för Gustav Adolf stod dock i grunden
endast mellan att avvakta angreppet inom Sveriges
egna gránser, sedan fienderna hunnit pá fastlandet
bryta allt motstánd, eller att djárvt gá faran till mötes
och flytta avgörandet över pá fiendernas egen mark.
Och Gustav Adolfs friska beslutsamhet inför den
klart insedda faran har sállan talat ett tydligare och
kraftigare sprák án i det temperamentsfulla genmálet
till Kristian, sedan han ráknat upp bevisen pá kej-
sarens fientliga avsikter: »Och det skall eders kár-
lighet vara försákrad uppá, att vare vem det vill,
som oss detta gör, det má vara kejsare eller kung,
furste eller republik, eller vem tusan knávlar det vill,
vi skola sá taga varandra vid öronen, att hárstrána
skola ryka dárvid.»
Det ár Gustav Adolfs vittfamnande överblick över
den samtida europeiska statsvárlden, hans skarpa syn
för sammanhanget mellan de skilda företeelserna i
den stormdigra tiden och hans klara insikt om Sve-
riges plikt báde i sjálvbevarelsens intresse och för
»det allmánna vásendets» várjande, som ledde honom
till beslutet om várt deltagande i det várldskrig, som
för tre sekler sedan skakade vár várldsdel. Ár dá
Gustav Adolfs hedersnamn som protestantismens
och trosfrihetens försvarare och ráddare stállt pá av-
skrivning? Endast för den, som lösbryter ett aspekt
ur det stora sammanhang, som bildades av andliga
och politiska motsatser. De religiösa övertygelsernas
dominerande betydelse i tidens politik kan icke be-
tvivlas, och den religiösa samhörighetens förenande
och förpliktande kraft stráckte sig över de politiska
gránserna som sákerligen ingen senare kulturidés.
Gustav Adolf sjálv tillhörde en generation, som fátt
den protestantiska áskádningen och trosvissheten
djupt inbránd i sin sjál, och om áktheten i hans per-
sonliga livsinstállning finns intet tvivel. Den pro-
testantiska solidaritetskánslan var för honom ett
sjálvklart axiom, och den har dárför ocksá som ett
allmánt grundlággande motiv bestámt den svenska
politiken. För Gustav Adolf var protestantismens
sak och Sveriges sak en och densamma inför den
hejdlöst framtrángande katolska reaktionsrörelsen.
Det stora hos honom ár denna genomförda samman-
smáltning av nationella och universella syften, stats-
mannens kalla politiska berákningar och den varma
protestantiska övertygelsen och solidaritetskánslan.
Till honom gick till sist de betryckta trosförvanternas
enda hopp, och endast han var i stánd att bringa den
ráddande hjálpen. Axel Oxenstierna bedömde láget
och de handlande personerna rátt, nár han pá ett
tidigt stadium, 1624, skrev: »Jag vet, att man ej bör
jámföra höga furstar, och vill ej ásamka mig ovilja
för sádant; men det vágar jag dock sága, att min
konung bland sina likar ensam ár den, som pá samma
gáng báde kan och vágar och vill hjálpa upp och
stálla till rátta den gemensamma saken.» Gustav
Adolf visste, att han fullgjorde sin plikt mot Sverige
och mot den protestantiska odlingen, nár han upp-
tog striden för det stora sammanhang, vari 1600-
talets Sverige ingick. Och med denna tveklösa
pliktkánsla förenade sig i hans sjál den manliga
árelystnad, som talar i hans ord: »Ju mera
omöjligheter man övervinner, ju större ros och ára
180