Nordens Kalender - 01.06.1932, Síða 121

RerdtteLéen om. EgiL pd Berg
hade hennes bror övertagit lantbruket, och hon se-
dan varit hos denne. Hon hade snarare ökat an
minskat sitt arv, för hon var sparsam och arbetade
frán morgon till kváll.
Egil och Tora hade ofta tráffats. Nár de voro
barn, möttes de dagligen framme i dalgángen, dár
man vallade fáren. Men fá ord hade de váxlat, ty
ingendera var talför. Men en gáng hade han rád-
dat henne ur en strid á, och sedan hade de alltid
sett pá varandra med en underligt varm blick. Nár
de tráffades, var det som om det alltid fanns ná-
gonting dem emellan, som andra inte hade nágon
del i. Dock tráffades de mycket sállan ensamma,
och de sade aldrig annat án de nödvándigaste háls-
ningsorden. Men Tora gifte sig inte — och ingen
visste nágot om att Egil nágonsin haft öga för ná-
gon flicka.
En gáng kom Tord bonde till tals med Egil, och
frágade honom om de inte gjorde rátt i att försöka
fá tag i nágon fruntimmershjálp.
»Jag tror det var bást att du gick in till Gárdet
imorgon och försökte fá Tora», sade han och tit-
tade pá Egil. »Hon ár vuxen nu, och rejál av sig,
och ár inte barskrapad. Hon ár ocksá kommen av
förstándigt folk. Aldrig hánde det, att inte slakten
och fettet ráckte till frán höst tíll höst för salig
Gvendur. De har det inte báttre nu, fastán de gör
lite mer vásen av det.»
Egil blev orolig. Han lutade sig ned över hán-
derna, och blev alldeles het om hela kroppen.
»Jag tycker man kunde sága att du hade lyckan
med dig, om du finge henne fast för alltid. Hon
skulle inte göra slut pá det lilla vi har. Och du ár
tvungen att försöka hálla ett öga pá det som ár
utomhus. Kom vál ihág att spara bra pá höet! Det
har jag alltid varit noga med. Du skall aldrig ge
resandes hástar mer án ett halvt fáng, och sá skall
du se till att kreaturen inte ár för feta om váren.
Ju fetare de ár, dess mindre gládje har de av som-
maren. Men tror du inte att du skulle kunna tycka
om Tora?»
Egil strök kindskágget och lade huvudet pá sned.
»Jag tánker nog jag skulle kunna det. Jag har
verkligen haft mina blickar át hennes háll alltsedan
mamma dog.»
»Har du sagt det till henne?»
»Tja, det kan jag inte precis sága . . . Men jag
har pá nágot sátt förstátt, att jag inte ár henne all-
deles likgiltig.»
»Har ni pratat mycket med varandra?»
»Nej nej, visst inte. Men jag vet det ándá pá ná-
got sátt.»
»Jaja. Ni har kánt varann lánge. Och nágot har
det vál att betyda, att hon inte ár gift ánnu. Ja, dá
far du nu bara ivág imorgon dá, och ságer det till
henne. Du kan börja med att be henne komma
och bli hár till váren. Sá blir det vál en ganska
enkel sak för dig att láta det andra komma av sig
sjálv.»
Dagen efter for Egil in till Gárdet. Han lát skicka
efter Tora. Hon kom ut med en stickning i handen.
Det tycktes som om hon blev lite hápen, nár hon
ság vem gásten var. Hon strök det röda, krulliga
háret frán det frákniga ansiktet, stack stickningen
innanför livstycket och jámkade pá förkládet.
»Goddag», sade Egil och ráckte henne handen.
»Goddag», sade hon, lade sedan hánderna i kors
över bröstet, lade huvudet pá sned och tittade utát
havet.
»Vill du inte komma ut med mig ett ögonblick
hár bakom huset?» sade han och undvek att titta
upp.
»Vill du inte hellre komma upp pá loftet?» sade
hon och satte handen för ögonen. »Vad i hela fri-
den ár nu detta? Nágot vrak?»
Egil ság utát sjön.
»Det ár bara is som án har fört med sig», sade
han och stod och trampade. — »Skall vi inte hellre
gá bakom huset?» sade han strax dárpá, och kastade
en sidoblick pá Tora.
»Nája, dá gár vi vál dá.»
Och de traskade ivág. Hon trippade före, liten
och stöddig, och han lunkade efter, tung och láng
i stegen.
Hon stannade, lutade sig mot vággen, stack hán-
derna, röda och uppsvállda, under förkládet och
stirrade ned pá marken.
Egil hángde med huvudet och sneglade át sidan.
Han harskade sig och kládde sig i skágget.
»Jag tánkte bara frága dig om du ville flytta hem
121