Nordens Kalender - 01.06.1932, Síða 152

StudentLiv L de nord'uka Ldnderna
gröda, som har avkastat guldet i de ansenliga pen-
ninginstituten, i Hypoteksföreningen, Brandstods-
föreningen och de tre klassiska sparbankerna.
Det akademiska och det borgerliga Lund ha red-
ligen samarbetat sinsemellan och med jordens
brukare vid skördens rationella förvaltning. Mellan
de tre kategorierna finns ingen antagonism, och
deras umgange försváras inte av konstgjorda skrankor.
Hantverkare, köpmán och professorer förbrödras
fortfarande en gáng om áret — pá stadens största
högtidsdag, den 13 januari — i Sankte Knuts
Gille; före sjalva festen — med ceremoniösa re-
ceptioner och solenna parentationer och stilfull
gammaldags bal —• har gátt ett hyggeligt samkvám
kring rituella toddar, bekostade ur den fond trac-
teuren Lundberg en gáng i várlden instiftade till
brödernas förplágnad. Borgerskap och akademistat
höra ihop i Lund, och ingendera har avspárrat sig
frán jorden. Respekt och samförstánd ha sjálvfallet
alltid mött de högfárgade och axelbreda mánnen frán
slátten, med deras pedantiskt soignerade exteriör,
deras klara skallar och lugna málföre, báde förr i
varlden nár giggarna och charabancserna stálldes
in hos Ake Hans och affárerna beseglades vid en
romtoddy pá Göthes eller Skandinavien, och nu
de dagar dá betodlarnas bilpark fyller planen utan-
för Grand Hötel. Om det finns akademisk högfárd
i Lund — och det finns det, till den milda grad —
sá riktar den sig aldrig mot den skánska jordens
folk; allra minst bland studenterna, ty sen mánga
generationer har deras kárntrupp av unga mán och
kvinnor utgátt direkt ur Skánes bondefolk. De ha inte
ryckts ur sin groningsgrund genom förflyttningen
till en stad som ligger pá landet — deras eget land.
Lundasállskapet har, alla lekfulla eller utmanande
fasoner till trots, aldrig kunnat bli en riktig, rotlös
intelligentsia: alltför mánga av oss ha haft hemma-
byarna inom synháll frán Tunavágen. Det aka-
demiska Lund ár ingalunda en produkt av nágon
skánsk folksjál: sjálve Bengt Lidforss, den klassiska
gestalten i vár ecclesia militans, var till börden dal-
karl. Men Alma Mater Carolina Conciliatrix har
alltifrán början haft som uttryckligen álagd upp-
gift att skapa ett Skáne — ett svenskt Skáne. Det
har varit en del av hennes verk att vácka rikets
södra gránsmark till sjálvmedvetet liv, att upptácka
och konstnárligt gestalta landskapets och folkets
egenart. Ansvaret inför den uppgiften förnimmes
som en levande makt i Ola Hanssons och Hans
Larssons stad.
Lund ligger pá landet, men ocksá vid Södra
Stambanan. Det ár en genomfartsort: dár ta inga
vágar slut. Smástaden ár alls ingen avkrok: i
sjálva verket kan den, med all sin lantlighet, be-
traktas som le Quartier Latin i en rátt stor stad
som fortsátter norrut i Eslöv och har sitt centrum
i Malmö. Ett par timmars sjötur för en till Köpen-
hamn, en nattresa till Stockholm eller Berlin.
Tre frámmande huvudstáder alltsá inom ráckháll,
med för oss exotiska sprák och sedvánjor, med
sinsemellan himmelsvitt olika stil pá stadsbilden
och pá tillvaron. Men i dem alla finns tillgáng
pá sádant som det intellektuella levernet i en iso-
lerad smástad máste bittert sakna: teater, musik,
konst, för att inte tala om djunglernas möjligheter
till lek och áventyr. Lund har haft svárt att válja
mellan de tre och har alltid försökt hálla vágen
öppen till dem alla. Dock ha vi givetvis under olika
tider kánt oss nármare án den ena, án den andra.
70- och 80-talen — den unge Ola Hanssons Lund —
tydde sig helst till Köpenhamn; det var ju ocksá
pá den tiden Nordens obestridda andliga huvud-
stad. Bengt Lidforss’ sláktled var stolt över kon-
takten med Berlin — det var »kontinenten», som
Lund hade till betáckning och operationsbas i sin
ilskna frontstállning mot »Uppsverige». I dag ár
det utan allt tvivel Stockholm som ligger nármast:
dár öppna sig de naturliga karriárerna, dár knytas
de naturliga förbindelserna, dár ár valplatsen för
den s. k. kulturdebatten, det mystiska inbegreppet
av de pennfáktningar och litteratintriger man an-
ser sig förpliktad att följa med. Stockholm ár faktiskt
pá god vág att bli áven vár huvudstad. Dári ligger
intet ont. Men det ár högst beklagligt, att under
de sista ártiondena Danmark har hállit pá att bli
frámlingsland för oss. Jag tánker naturligtvis inte
pá de Köpenhamnsfárder av vulgárare sort, som
förresten spela en váldsamt överdriven roll i hög-
svenska förestállningar om várt leverne: vill man
gá över án efter vanlig sprit och vanliga, dármed
152
I