Nordens Kalender - 01.06.1930, Qupperneq 9

DET NORDISKA SAMARBETET
Várldskrigets erfarenheter gávo vid handen, att
áven pá det ekonomiska och handelspolitiska om-
rádet samarbete kan bliva till ömsesidigt gagn.
Intressena aro pá detta omráde mera överensstám-
mande an mángen kanske ár böjd att antaga. De
nordiska landernas ekonomi ar i hög grad knuten
till varuavsáttning pá várldsmarknaden och varu-
utváxling över várldshaven. Det ár icke uteslutet,
att tendenserna och grupperingarna inom várlds-
handeln och de stora lándernas handelspolitik kunna
pá hithörande omráden mellan de nordiska rikena
frammana ett samarbete av intimare art án hittills
under normala förhállanden varit fallet.
Och sá ett par ord om kanske den ömtáligaste
punkten. Jag syftar pá frágan om de nordiska lán-
dernas yttre láge, utrikespolitiken. Samverkan pá
detta omráde framstár för mángen som det vikti-
gaste málet, medan andra visserligen kunna ha
öppen blick för betydelsen av det kulturella och eko-
nomiska utbytet, men betrakta utrikespolitiken sásom
ett fált, dár varje gemenskap ár av ondo. En och
annan anser máhánda ocksá, att tillkomsten av
Nationernas Förbund gör dylika speciella strávanden
mindre behövliga, för att icke sága olámpliga. Up-
penbarligen ár ock av nöden att hár framgá med all
varsamhet. Jag tillhör emellertid dem som tro,
att ett visst samspel áven pá det utrikespolitiska
omrádet kan vara till verklig nytta för de nordiska
lánderna. Enligt min ringa mening áro förhállan-
dena sádana, att det ena landets öde kan bliva i
vásentlig mán beroende av de andras. Och den in-
sikten ár sákerligen pá vág att tránga igenom, att
nationell sjálvstándighet icke behöver hámmas av
internationellt eller nordiskt samarbete.
Naturligtvis kan ett och annat aktuellt spörsmál
komma att verka irriterande och framkalla till och
med skarpa meningsbrytningar. Ökad kunskap om
grannfolkens förhállanden och synpunkter, med-
vetandet om att dessas öden áro tátt sammanvávda
böra dock bidraga till vánskaplig och saklig behand-
ling av eventuella konflikter och befordra deras lugna
avveckling.
Regeringar och officiella myndigheter ha visser-
ligen det avgörande ordet, nár det gáller den nor-
diska samarbetstankens förverkligande och framtid.
Men utan tvivel ár saken ocksá i hög grad beroende
pá det verklighetssinne, den anpassningsförmága,
handlingskraft och framsynthet, som föreningarna
Norden i sin verksamhet ádagalágga.
Jag vill ocksá peka pá ánnu en makt, den
tredje statsmakten, pressen. Den har icke den
minsta uppgiften att fylla i detta arbete. Den in-
sats nordisk press hittills gjort, det stöd den hit-
tills givit de nordiska strávandena skall ingalunda
underskattas. Men utomordentligt mycket áter-
stár att göra pá detta omráde. Jag skulle vilja sága,
att skapandet av en pá saklig upplysning grundad
nordisk orientering borde vara en av den nordiska
pressens angelágnaste omsorger.
Det ár givet att det nordiska samarbetet, dess
inriktning och omfattning, dess beráttigande och
betydelse i nutid och framtid, kan ses ur en máng-
fald olika synpunkter beroende pá det personliga
stállningstagandet till inhemska och mellanfolkliga
spörsmál, liksom pá váxlande inre och yttre om-
stándigheter. Men enighet borde vál ráda dárom,
att de nordiska folken genom uppehállande av
personlig kontakt och förtrogenhet med varandras
uppfattning och livsvillkor, genom förmága av
enighet i framjandet och hávdandet av gemensamma
intressen utát, skapa sig betingelser för en rikare och
tryggare existens.
Under trycket av várldskrigets efterverkningar har
pá sistone gjort sig márkbar en vilja till ett »kraf-
ternas satnspel* inom staterna och staterna emellan,
vilken man gárna vill fatta som ett vittnesbörd om
vár kulturs livsduglighet. Kan viljan till samarbete,
viljan att söka sakligt och lidelsefritt lösa strids-
frágor bli en faktor att rákna med i folkens inre
och yttre liv, vágar man kanske —■ utan att dárför
hánge sig át verklighetsfrámmande illusioner —
sága, att várldskrigets lidanden icke varit förgáves.
Pá de nordiska folken, som haft lyckan att stá utan-
för det egentliga stridsvimlet, vilar en sárskild för-
pliktelse att alltjámt várda samarbetestanken.
7