Nordens Kalender - 01.06.1930, Blaðsíða 24

FYRA NORDISKA DIKTARE
och 1828 skrev sitt epos om Hrolf Krake, kánde han
sig uppenbarligen som en skandinavisk författare, vilken
riktade sig till lásare i alla de nordiska lánderna. Han
ville — det uttalade han i företalet till dikten — att
man skulle se en symbolisk mening i det att norrmannen
Bodvar Bjarke och svensken Vöggur tagit tjánst hos den
danske kulturhjálte som, i likhet med det runda bordets
sagofurste, hade samlat tidens ádlaste krigare i sin kámpe-
krets. Med en hánvisning till sprákgemenskapen som
páminner oss om Franzéns ár 1797 författade fridskváde,
Svea till Dana, láter han Vöggur till de övriga strids-
mánnen utropa:
Een Tunge vi alle tale, Frigg er vor fælles Moder;
Saa'lad nu Dansk og Nordmand og Svenske vorde
Broder.
Samma maning upprepade han ett ár senare i ett mer
prosaiskt sammanhang. Ty nár man sommaren 1829
hade inráttat ángbátstrafik över Sundet, hyllade han i
dikten Dampskibsfarten den nya molnpelare som, likt
judarnas vágvisare i öknen, skulle lára grannfolken att
finna vágen till varann. Och vid de resor till Sverige
och Norge som han — sent omsider — företog under
de tvá sista ártiondena av sitt liv, upptrádde han med
tal och dikter som en málsman för Nordens enhet. Han
blev den begynnande skandinavismens store áldring,
som kringjublades vid kongresser och studentfester, som
tog emot hyllningarna med ett orubbligt jámnmod, och
som besvarade norrmánnens och svenskarnas státliga
váltalighet med en dansk gemytlighet, i vilken de kritiska
av hans landsmán funno alltför mycket av familjár var-
daglighet.
Den mest berömda av alla dessa samnordiska fester
ár den, vars hundraársminne detta ár har firats i Lunds
domkyrka: magisterpromotionen, vid vilken Tegnér be-
kransade Oehlenschláger, och dár den svenska skalden
före bekransningen gav sitt berömda svar pá manings-
orden frán Hrolf Krake:
»Söndringens tid ár förbi (och hon borde ej funnits
i andens
Fria, oándliga várld), och beslágtade toner, som klinga
Sundet utöver, förtjusa oss nu, och i synnerhet dina.»
I högtidligare former har aldrig en skald blivit hyllad
av en annan. Sjálva iscensáttningen av den stora cere-
monin var sá verkningsfull, att man med livligaste in-
tresse láser de skildringar av promotionen, som antráffas
i Oehlenschlágers Erindringer och i Kahls bok om
Tegnér och hans samtida i Lnnd. I detta sammanhang
ár det emellertid icke möjligt att dröja vid annat án ett
moment i det lánga programmet: Tegnér hade, i sin
karaktár av tjánsteförráttande pro-kansler, inlett akten
med ett tal pá hexameter. Innan han át promotor över-
lámnade uppdraget att lagerkröna de vántande kandida-
terna, tog han undan en av kransarna för att med den
hylla sin diktarbroder. Han hade stállt sig, det máste
man tánka sig, uppe vid högaltaret, och Oehlenschláger
hade sin plats mitt emot honom. Dár de sá stodo invid
varann, gavs det redan för ögat nágot att fángslas och
blándas av. Ty hos de tvá skalderna var ju, sásom det
endast sállan ár fallet, den andliga överlágsenheten av-
speglad i en kroppslig skönhet.
Om Oehlenschláger vet man att han, likt hjáltarna
och halvgudarna, ánda in i álderdomen bevarade ung-
domens yttre kánnetecken: kindernas friska fárg, det
mörka háret, och den varma och levande blicken i ögat.
Det ár tyvárr áven sagt, att man redan tidigt i hans
gestalt kunde se en antydan om det, som var hans sköte-
synd som diktare och mánniska: benágenheten för mak-
lighet, och lusten att sjunka ned i passiv ro och sinn-
ligt válbehag. Man kunde t. o. m. sága att han gav ett
prov pá sitt vásens begránsning i den onekligen ett
grand triviala, av Johan Ludvig Heiberg sá obarmhartigt
parodierade svarsdikt, med vilken han i Lunds kyrka
kvitterade den Tegnérska sángarhyllningen. Men om
án lágan lyste med svagare glöd án fordom, sá förblev
dock alstringen oförminskad intill det sista. Och som-
maren 1829 kunde man nog pá 50-áringen se, att han
ánnu hade krafter i beháll för att under tvenne ártionden
förvána várlden med en frodig diktning, som stár oöver-
tráffad i sin naiva omedelbarhet och i den gestaltningens
áskádlighet, som nármast páminner om fantasibilderna
hos ett genialiskt barn.
Den tre ár yngre svensken har áven han blivit márkt
av livet, och pá ett helt annat sátt án Oehlenschláger.
Men den »mjáltsjuka» — vi veta vad det ordet skulle
komma att betyda för Tegnér —• som gör sig förnimbar
i nágra partier av det stora promotionskvádet, har icke
berövat diktargestalten dess höghet. Tvártom framstár
hos Tegnér geniet som mer suveránt án förr, efter det
disharmonin brutit in över hans liv. Och det var, sá
förestáller man sig, med nágot av en kunglig höghet i
átbörden, som Tegnér företog sig att, innan belöningarna
delats ut át de ynglingar som lást sina láxor och bestátt
sina examina, i Oehlenschlágers person hylla diktarnas
gárning. Han talade som den vilken vet sig ha myndig-
het att utdela kronor och kransar, som kánner sitt eget
várde och erkánner andras, nár han vánde sig mot Oehlen-
schláger och med höjd röst framsade de berömda orden:
» — — — i en vill jag adla dem alla.
Skaldernas Adam ár hár, den nordiska sángarekungen,
tronarvingen i diktningens várld, ty tronen ár Göthes.»
Det kan synas överflödigt att uppehálla sig vid Teg-
nérs promotionskváde, dá ju envar vet huru mycket
vackert som, med eller utan anledning, plágar uttalas i
dylika skriftstycken. Men man har skál att antaga att
vid detta tillfálle talaren verkligen menade allt vad han
sade. Tegnér icke blott uppskattade Oehlenschláger,
utan han kánde sig stá i tacksamhetsskuld till honom.
22