Nordens Kalender - 01.06.1930, Qupperneq 28

FYRA NORDISKA DIKTARE
att uppföra ett nytt Balderstempel och rácka handen át
sin fiende. »Nyckeln till Frithiofs karaktár och egent-
ligen till hela poemet» ligger enligt diktarens mening av
ár 1839 i de ord, med vilka den beundrande Ingeborg
skildrar sin hjálte:
Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull
han sátter spetsen av sitt goda svárd
pá Nornans bröst och ságer: du skall vika.
Med denna Tegnérs egen uttolkning ledes man ifrán
alla de element i Frithiofs Saga, genom vilka den svenska
dikten anknyter sig vid det danska föredömet. Men
samtidigt öppnas, pá kontrastassociationens vág, en na-
turlig övergáng till Runebergs fornnordiska cykel. Kung
Fjalars svárd ár lika gott som Frithiofs, men det blir
han som fár vika. Och om án försoningen hos Rune-
berg icke ár lika optimistisk som i Frithiofs Saga, sá
framstár hjálten i sin undergáng större án han varit i
sin makt. Som Topelius oövertráffligt har uttryckt det:
»Fjalars fall ár Fjalars höjd». Lika energiskt som Tegnér
med uppenbart erkánnande framhállit det »levnadsfriska,
trotsiga, övermodiga» som det grundlággande draget i
Frithiofs karaktár, lika energiskt har Runeberg i sitt Svar
pá Saimas kritik av Kung Fjalar med ogillande fram-
hállit att »Fjalar trotsar gudarna» och »hyllar övertygelsen
att den starke oberoende av dem kan skapa sin várld och
sitt öde». »Pá detta Fjalars övermod», ságer han, »och pá
intet annat ár kompositionen byggd.»
Sásom synes fogar sig det Runebergska uttalandet till
det Tegnérska, sásom i ett meningsbyte replikerna foga
sig till pástáendena. Kan det dá icke, sá frágar man,
antagas att sjálva Fjalardikten kommit till som en gen-
saga mot Frithiof; att Runeberg polemiskt kánt sig ut-
manad av sin svenske föregángare; och att han med sitt
verk velat visa várlden att han förmádde dikta en nor-
disk ödesdikt, som var báttre án Frithiofs Saga. Nágon-
ting sádant förestáller jag mig att Professor Nilsson av-
sett, nár han stállt de tvá skaldernas uttalanden om sina
egna verk i kontrast mot varann, och nár han i företalet
av sin bok framhállit att Kung Fjalar varit »betingad av
Frithiofs Saga». Sásom jag snart skall söka bevisa, bör
man enligt min mening taga sig till vara för en alltför
oinskránkt tillámpning av ett dylikt betraktelsesátt. Men
det láter sig dock icke förneka att mánga skál synas tala
till dess förmán.
Om Tegnér och Runeberg nágongáng personligen
hade sammantráffat, sá skulle mötet nog icke ha gett
anledning till sádana inbördes hyllningar, som de vilka
váxlades vid lagerkröningen i Lunds Domkyrka. Den
yngre skalden hade ju, kort efter det Frithiofs Saga pub-
licerats, obarmhártigt parodierat nágra av de populá-
raste romanserna. Och som journalist i Helsingfors hade
han fört en ensidig och i nágra punkter obillig kampanj
mot den Tegnérska poesin. Den áldre diktaren har vis-
serligen icke ofta yttrat sig om sin store medtávlare i
Finland, men nár han lást Kung Fjalar nedskrev han
ett uttalande (första gángen publicerat som bilaga i
Professor Nilssons bok) vilket vittnar om fullkomlig
oförmága att uppfatta storheten i det Runebergska dikt-
verket. I kretsen kring Runeberg hade man vant sig att
jámföra de tvá skalderna med varann, och jámförelsen
hade stádse utfallit till förmán för den inhemske. Nár
Kung Fjalar utkommit i bokhandeln, skrev Topelius ett
Leopoldinerbrev i Helsingfors Tidningar, i vilket han
förutspádde att dikten skulle komma att göra epok. »Den
skall», hette det, »störta Tegnérianismen i svenska vitter-
heten». Och lektor Ohman, som anmálde boken i Borgá
Tidning, anság att man i de övriga nordiska lánderna
skulle »behöva tid för att lára sig inse de fornnordiska
förhállandena ur en annan synpunkt án den, som varit
Oehlenschlágers och Tegnérs». Det skall bliva »buller
i lágret», förmodade han.
Allt detta ádagalágger, att man pá 1840-talet, liksom
sá ofta senare, stállde de tvá diktverken i kontrast mot
varann. Men det bevisar ánnu icke att skalden sjálv
skulle ha utmanat till jámförelse, eller att han skapat sin
Fjalar i távlan med Frithiofs skald. Det förefaller som
om det varit med fullt skál Strömborg uttalat att den
Runeberg, som skrev Kung Fjalar, »lángesedan lámnat
bakom sig sina ’slyngelár’, dá han roade sig med att
parodiera Tegnérs Frithiof och sá skarpt kritiserade
Sveriges dá gállande poetiska litteratur». Han kunde
karaktárisera sin egen dikt i ordalag, som tycktes inne-
bára en protest mot Tegnérs anmárkningar till Frithiof.
Men dessa anmárkningar gávo ju, som nyss pápekats,
en oriktig och alltför ensidig förestállning om dikten.
Och nár Runeberg frán dem gick tillbaka till slutpartierna
av Frithiofs Saga, máste han hava sett att det áven dár
fanns dom över övermodet, skuldmedvetande, botgöring
och försoning, med ett ord uttryck för en del av de
tankar, som han sjálv sá starkt framhállit i sin uppsats
om Kung Fjalar. Till sin etiska áskádning stámma de
tvá dikterna i grunden vida mer överens med varann,
án den samtida och den senare kritiken haft syn för.
Man har dárför svárt att förstá huru Runeberg skulle
kánt behov av att skapa en dikt endast för att bemöta
en annan dikt, för vars tankeinnebörd han, trots allt
som skilde honom frán Tegnér, dock icke bör ha kánt
sig alldeles frámmande.
Förestállningen om att Frithiofs Saga »negativt» inspi-
rerat Kuug Fjalar stár emellertid icke blott i strid med
den psykologiska sannolikheten, den motságes áven av
de litteraturhistoriska fakta, som Söderhjelm sammanfört
i sin Runebergbiografi och i sin avhandling om Kállorna
till Kung Fjalar. Huru mycket gemensamt det án finnes
i de Runebergska och Tegnérska dikternas motivkrets
— sá mycket att man aldrig kan tánka pá den ena utan
att bli pámint om den andra — sá ár det ju likvál endast
i en del av Kung Fjalar som handlingen ár förlagd till
den skandinaviska Norden. Dá Nils Arfwidssons för-
2Ó