Nordens Kalender - 01.06.1930, Qupperneq 30

FYRA NORDISKA DIKTARE
Inför de syner, som stiga fram ur slutstroferna av Kung
Fjalar, tánka vi omotstándligt pá skaldepersonligheten,
som vi alla kánna, som vi beundrat och álskat sedan
barndomen, men i vars höga stránghet det áven ár nágot
som háller oss tillbaka, i vördnad om icke rent av i
fruktan.
I strávandet mot det absoluta, och i förhárligandet av
den allt krávande heroismen, ár Runeberg befryndad
med Norges váldige diktare, Henrik Ibsen. Trots alla
olikheter i det yttre, ráder det i innebörden en viss över-
ensstámmelse mellan Kung Fjalar och Brand, som ju
áven den ár en dikt om mannaviljans makt och om dess
otillrácklighet. Huru mycket det án funnes att sága om
Ibsens behandling av de fornordiska motiven, ár det
emellertid icke honom, utan hans store medtávlare jag
valt som den fjárde av de nordiska diktarna. Den för-
námsta anledningen hártill ár den, att intet av Ibsens
verk sá vál som Björnsons Arnljot Gelline láter sig jám-
föras med Helge, Frithiof och Kung Fjalar. Men en
annan rent tillfállig anledning ár den att Björnson en
gáng hos oss blivit jámförd med Runeberg i en tidnings-
artikel, som i och för sig ár innerligt obetydlig, men som
genom sina medelbara verkningar dock áger ett visst
litteraturhistoriskt intresse.
Jag avser ett resebrev, som under hösten ár 1871 var
infört i Abo Underráttelser. Författaren, magister Ernst
Rönnbáck, skildrar i detta brev, som var ett nummer i
en lángre serie av brev frán Sverige och Norge, sina
intryck frán en vistelse i Kristiania, under vilken han
gjort ett besök hos Björnstjerne Björnson. Fru Karoline
hade visat honom mycken álskvárdhet som várdinna,
men mannen sjálv hade uppenbarligen varit ett grand
förströdd — nágot som man icke kan förundra sig över,
dá man vet att vintern 1871—1872 för Björnson varit
en svár tid, med dödsfall i den nármaste familjekretsen,
skarp kritik av hans diktning, och háftiga angrepp mot
hans politiska verksamhet. Gásten frán Finland tog
emellertid icke nágra förmildrande omstándigheter i be-
traktande, han fáste sig endast vid att Björnson föreföll
intensivt upptagen av sig sjálv, och att han — för att
anvánda Rönnbácks ord — »i naiv egenkárlek bröstade
sig över sina inbillade företráden». Vad som sárskilt
sárade besökaren var att icke ens Runebergs hálsotill-
stánd, varpá samtalet dock leddes, föreföll att intressera
Björnson. »Runebergs álskvárda blygsamhet och stránga
sjálvkritik», sá slutade korrespondenten sitt brev, »kon-
trastera skarpt mot norrmannens brist pá vardera.t)
Den gamla tidningsartikeln var sá elak i sin tonart
att den av Rönnbácks biograf utan överdrift blivit karak-
táriserad som »ett litterárt hemfridsbrott». Med sin för-
löjligande skildring blev den likvál — sásom man kan
inhámta av Professor Francis Bulls ár 1926 utgivna
historiskt kommenterade upplaga av Björnsons Samlede
Digte — icke utan sitt inflytande pá den norske skaldens
alstring. Björnsons motstándare sörjde námligen för att
den blev avtryckt i norska tidningar, och bitterheten
skalden erfor vid att se sig obarmhártigt parodierad av
sin forne gást, den bidrog till att inspirera honom nár
han ár 1872 till alla sina vánner riktade det stora kvádet:
»Nej, hvor blir du dog av, du som ejer den magt — at
slá lognen og uretten ned.» Sásom en not i original-
trycket upplyser om var det med sárskild syftning till
resebrevet i Abo Underráttelser som skalden i den
första strofens sista verser uttalade sig
om den ondskabens vagt
som nu bryder ind
for med logn och med had
att belure mit sind
og besudle hvert fad
i mit yndige hjem, hvor vi harmlase sad.
Det ár icke endast för att ge ett litet bidrag till den
i sá mánga andra stycken vackra och upplyftande historien
om Björnsons förhállande till Finland som jag velat hán-
visa till resebrevet i Abo Underráttelser. Detta brev ger
mig áven en osökt anledning att uppvisa hurudant Björn-
sons förhállande till Runeberg i verkligheten var. Det be-
höver icke betvivlas att Björnson visat sig ointresserad
nár Rönnbáck beráttade om Runebergs sjukdom, lika
litet som man har anledning att förvána sig över att
beráttaren kánde sig kránkt över áhörarens brist pá in-
tresse. — Jag glömmer aldrig den indignation med vil-
ken Johan Elias Strömborg för oss, skolgossar i Borgá
lyceum, förtalde om Henrik Ibsen, som underlát att
förfrága sig om Runebergs befinnande, nár Strömborg
blev förestálld för honom i Circolo Scandinavico i Rom.
— Men nár Ernst Rönnbáck sá skarpt framhöll Björn-
sons likgiltighet för Runeberg, sá hade det dock varit
ráttvist att i förbigáende páminna om huru vackert
Björnson endast ett ár tidigare hade prisat Runeberg i
Digte og Sange’s Sidste Sang. Denna bekánnelsedikt av-
slutas ju med att skalden framför sin hyllning till de
stora lárare, av vilka han anser sig ha lárt mest; först
till Grundtvig, »den störste Aand i Norden», sá till Rune-
berg, och sist till Norges egen Henrik Vergeland. Dessa
tre skola, ságer han, i en strof som uteslutits ur senare
upplagor av Digte och Sange, men som áterstállts i den
historiska editionen, bli vágvisarna för hans framtida
gárning; under deras tankekrets kan han modigt och
med tillförsikt sjunga pá Nordens framtidsvisa.
I vilken utstráckning Björnson tagit intryck av Rune-
berg, och huru högt han uppskattade honom, dárom
fár man likvál icke nágon fullstándig förestállning genom
hans dikter. Men om man láser hans ungdomsbrev, sá
ser man att han, huru upptagen han án obestridligen var
av sig sjálv, dock vál förstod att böja sig inför det som
gick utöver hans egna mátt. I ett brev till Clemens Peter-
sen, skrivet i april ár 1860, talar han sálunda utförligt om
sina studier av Runeberg. Och i anslutning till detta
ámne inláter han sig pá nágra reflexioner om livet i
28