Nordens Kalender - 01.06.1930, Blaðsíða 45

SVENSKT VASEN OCH SVENSK KONST
Svenskt vásen och svensk konst
Av Axel L. Romdahl
Vi förestalla oss látt nog att ett folks egenart
ár nágot en gáng för alla givet, att liksom
kranierna vilka vára arkeologer tagit till vara
ur hállkistor och högar överensstámma med de nu
levande svenskarnas huvuden, sá ocksá sinnelaget
hos vára fáder sedan urminnes tid i det vásentliga
liknat várt eget. Má vara att vi efter nágot be-
sinnande göra klart för oss den skillnad som vi ándá
máste antaga mellan en stenáldersman som fiskade
och jagade vid Málarens stránder och en nutida
Stockholmare, en skillnad som icke inskrankte sig
till det utvártes utan gick pá djupet och i korthet
kan uttryckas sásom olikheten emellan vilden och
kulturmánniskan. Má vara att vi icke utan vidare
gá med pá att stenálderssvenskarna áro lika riktiga
svenskar som vi sjálva.
Nár vi komma till vikingatiden áro vi fárdiga med
att sátta upp de fáder pá stamtavlan frán vilka vi
brás. Áro icke vára emigranter, vára upptáckts-
resande, exempel pá »vikingalynnet», och áterfinna vi
icke i sagorna áktsvenska drag? Det ár visserligen
sannolikt att hos det svenska folk som nu lever be-
varats vissa egenskaper vilka varit utmárkande redan
för dessa stamfáder under stenáldern, och andra drag,
vilka grannar och frámlingar lagt márke till sásom
svenska under bronsáldern och folkvandringstiden.
Vi kunna kanske leta samman dem hos nágra back-
stugosittare eller fiskare i de mest ödsliga bygderna
i landet. Men om vi summera ihop dessa drag fá
vi pá sin höjd nágot som vi kunna kalla en primitiv
german, en ursvensk, men icke en svensk sádan vi
och vára vánner förestálla sig honom.
Nár kom svensken, sádan vi tycka oss kánna honom
och sádan vi kánnas vid honom, till? Detta borde
vara en huvuduppgift för den svenska historien och
alla dess grenar och hjálpvetenskaper att söka lösa.
En sak ár sáker och fár aldrig glömmas: svensken
ár danad ej blott av rasen, av klimatet och naturen
men ocksá av hela sin historia frán áldsta tider till
vára dagar. Rasen máste ha fátt mindre och mindre
att betyda för nationalkaraktáren allt efter som tiden
gátt och rasblandningen ökats. Det faktum att nágra
av vára mest utpráglat svenska kulturpersonlig-
heter ■—■ Bellman, Sergel, Geijer, Zorn — bára
tyska namn har dárvidlag nágot att sága oss. Na-
turens inflytande pá lynne och skick har minskats
eller máste komma att minskas genom teknikens
framsteg. Köld och mörker och ensamhet áro icke
för oss vad de varit för vára fáder, och de egenskaper
hos várt folk, vilka dessa stránga makter fostrade,
kunna ej undgá att avtrubbas i elektrifieringens och
radions tidevarv. Men historien, det öde vára fáder
berett át oss och som vi bereda vára efterkommande,
det ár den stándigt och oavbrutet avkunnade dom
som dömt och dömer oss till det vi blivit och bliva.
Om vi med konstforskningens hjálp börja leta
efter det sáreget och utpráglat svenska, dröjer det
nog en god stund innan slagrutan ger utslag sqm
áro att fásta sig vid. En metod som ligger nára till-
hands ár att jámföra vára egna monument frán den
áldre medeltiden med vára grannfolks. Men finnes
det frán denna tid nágot gemensamt svenskt som
kan stállas upp gent emot nágot gemensamt norskt
eller danskt, förutsatt att nágot sádant finnes? Se
vi pá Uppland, Vástergötland, Smáland och Got-
land, möta vi dá nágot som ár lika och gemensamt,
som kan kallas för svenskt? Ár icke det upplándska,
det vástgötska, det smálándska det viktiga?
Mellan de tre nármaste fastlandsprovinserna ut-
gör fattigdomen ett föreningsband och skapar en
motsáttning mot den danska och den allmánt euro-
peiska byggnadskonsten. Men detta band omfattar
43