Nordens Kalender - 01.06.1930, Síða 46

SVENSKT VÁSEN OCH SVENSK KONST
icke Gotland. Dár kan man för en gángs skull fá
se hur svenska bönder bygga dá de áro rika, och
kanske röjer sig hár nágot som átminstone före-
bádar vissa drag i det svenska lynne som kommande
seklers öden skulle tydligare prágla. Vad ár det som
slár den som kommer till Gotland? Det ár den
festliga och andá sá svalt förnáma hállningen hos
dessa smáckra vita torn som segla som en flotta med
gles slaglinje över skogskrön och jámna vidder, hos
dessa höga vita valv som báras av blanka marmor-
kolonner.
Elementen till denna byggnadskonst aro importe-
rade utifrán. Westfalen har sláppt till mánga drag.
Men de westfaliska bykyrkorna áro tránga och tryckta,
deras torn segla ej över bygderna, lysande och genom-
lysta, deras valv ruva över församlingen, lyfta sig
ej i stolt jubel. Hár kan det inte bara vara natur-
förutsáttningar och ekonomiska resurser som spelat
in. Westfalen var vál ej fattigare án Gotland. Utan
det ár den karaktár som danats av historien som hár
vittnar om sig sjálv. Dessa gutar som av fordom
hörde Svea Rike till hade vunnit rikedom och makt.
De gömde ej snált sina skatter i kistorna utan láto
rikedomen blomma i en skönhet som aldrig glömde
várdighet och behárskning, som ville storhet först
och sist, áven om den unnade sig portalernas sirliga
detaljer, smycken pá en kládnad av förnám enkelhet.
Förnám, ár det detta svensken blir nár han vunnit
möjlighet att vara det, nár han arbetat sig ur fattig-
domen? Yi kunna ana oss till sinnelaget hos de
gutniska storbönderna och köpmánnen. Nágra grav-
stenar lagda över de yppersta bland dem uttala med
sina knappa ord deras medvetna várdighet och be-
kráfta byggnadsverkens vittnesbörd. Denna Got-
lands storhetstid svann hán, idyllen grodde ur dess
ruiner. Och det skulle dröja sekler innan Sverige
sásom helhet fick uppleva sin.
Ur 12- och xjoo-talens katedralbyggen kan man
icke lása ut nágot om ett speciellt svenskt sinnelag.
Att man byggde sá stort man kunde och ofta syftade
över förmágan ár ett samfállt drag hos medeltidens
katolska kristenhet, och stilarna i vilka man byggde
voro lánade. Linköpingskoret, som restes under
unionstiden, röjer visserligen sitt vásttyska ursprung,
men i den klarhet och ádelhet med vilket bygget
genomfördes möta vi ányo denna svala förnámhet
vilken vi funno utmárka Gotlands klassiska kyrko-
arkitektur. Vi ha intet exempel pá den i unions-
monarkiens rika huvudland Danmark. Tillfállig-
heter ha kunnat spela in, men faktum ár att det
fattiga och för sitt oberoende kámpande Sverige hár
ger ett prov pá monumentalt sinnelag som vi fá
gá lángt ned i det kontinentala Europas konstlánder
för att tráffa maken till. Och nár Herr Sten segrat
pá Brunkeberg lát han hugfásta befrielsebragden
genom ett monument som i sin art stár utan mot-
stycke. Sankt Göran ár visserligen den nordtyska trá-
skulpturens másterstycke, vi svenskar ha ej áran av
att ha utfört den. Det ár sant. Men den ár i alla
fall ett svenskt verk. Svensk vilja, svensk kánsla
för högrest skönhet, stár bakom den. Krámarne i
Liibeck hade aldrig kommit sig för med en sá
glansfull hyllning át det ridderliga modet. Det var
ju icke bara en staty bestállningen gállde utan som
Johnny Roosval visat, ett helt kapell med figurer och
grupper, omramande riddaren och draken och teck-
nande sig mot en enkom skapad arkitektonisk om-
givning. Ett fattigt bondelands hövding ár det som
manar fram all denna prakt. Den folklighet som
talar ur detta Sveriges första nationalmonument ár
icke trángsinnad och filiströs, den láter hövdinge-
idealet hágra i adlig skönhet och glans.
Nár folkbefriaren kom i Gustaf Wasas gestalt
tedde han sig mindre glansfull. Rikets tarv blir det
första han fár tánka pá, och de ansatser till en svensk
monumentalkonst, som vi bevittnade dá Linköpings-
koret fullbordades och Herr Stens Riddar Örjan
stálldes upp i Stockholms storkyrka, gá om intet i
reformationen. Det dröjde tváhundra ár innan
arkitekturen var fárdig för lika stolta tag. Det har
icke tillkommit en monumental ryttarstaty i Sverige
mellan Notkes St. Göran och Larchevesques Gustaf
II Adolf. Om vi tánka pá detta, fatta vi bást hur
ofantligt konstlivet i Sverige bragtes tillbaka dá den
nya tiden brutit in. Icke blott de frön till en sjálv-
stáende svensk konst som funnos förkvávdes, sjálva
viljan till konst hos folket försvann. Konsten blev
furstelyx. Till och med det lilla vi ha kvar av den
högsta adelns byggnader och inredning ár sá torftigt
och oansenligt att ingen borgare söder om Östersjön
skulle ha átnöjt sig med nágot dylikt: Torpa, Vasa-
tornet vid Rydboholm. Skillnaden ár oerhörd mellan
44