Nordens Kalender - 01.06.1930, Síða 47

SVENSKT VASEN OCH SVENSK KONST
dessa adelsgárdar och de samtida slotten i det danska
Skáne. Men denna fattigdom ár intet svenskt
karaktarsdrag. Den ar nödtvungen, och dá man
kunde tog man skadan igen genom kládprakt och
sköna rustningar. Sturedrákterna i Upsala dom-
kyrka áro prov pá tidens mest eleganta herrskrádderi.
Nágot visst barbariskt och primitivt ligger det i att
klá sig dyrbart och modernt, men bo tarvligt och
obekvámt. Kungarna hade báde medel och ambition
att bo furstligt, áven om hos Karl IX furuinredningen
i hans Gripsholmskammare stár i en bjárt mot-
sáttning till hans osedvanligt praktfulla rustningar
och smycken.
Vára Vasaslott áro i flertalet fall ombyggnader av
medeltidsborgar. Det kárva materialet tillát ingen
rikare artikulering. Men det ár páfallande huru man
i 1500-talets svenska slottsbyggnadskonst efter-
strávar de stora och enkla mátten, regulariteten. Om
de italienska byggmástarne haft sin andel i detta,
ligger dock huvudorsaken hos byggherrarna, frámst
hos Johan III. Resultatet blir en stram klarhet, som
vi icke finna pá andra háll i de germanska lánderna
och som vi vál kunna beteckna sásom svensk. Vem
förnimmer icke, trots all olikhet i formspráket, att
Vadstena slotts fasad och norra fasaden av Stock-
holms slott áro samma andas barn. Det danska
Kronborg ár ju sá ojámförligt mycket rikare och
festligare, det ár representativt lysande, men Vad-
stena ár ándá nástan förnámare, det har den fattige
adelsmannens stolta »noli me tangere». Detaljerna
á Vasaslottens fasader áro njuggt fördelade men i
stállet av den högsta förfining. Endast i undantags-
fall röja de frándskap med nordtysk och hollándsk
konst. De bára syn för ságen att de huggits av en
Roland Mackelier och en Pierre de la Roche. Vár
Vasaarkitektur hámtar sina impulser frán Italien och
Frankrike med överhoppande av de nordeuropeiska
grannfolken. Det ár sant att arkitektfamiljen Pahr
kommer hit över Schlesien och Mecklenburg. Men
dess stil ár lika litet tysk som dess hárkomst. Och
det ár sant att vi ha gott om tyska och nederlándska
namn i byggnadsbrev och rákenskaper. Deras
bárare gjorde sina insatser, men det var de válska
mástame som fingo ledningen. Sá blev Vasastilen
en sammansmáltning av den knapphet som före-
skrevs av vár fattigdom och vár karga natur, och den
behárskning och koncentration som ár den syd-
lándska konstens kánnemárke.
Vára kungar valde báde pá 1500-talet ochvidslutet
av 1600-talet, máhánda icke av slump men av in-
stinkt, att ansluta sig till de förebilder, som kunde
lára hur man vunnit storhet utan att behöva lita
till grannlát. Vi hade icke rád att vara granna,
dárför máste vi bli förnáma. Men förnámheten
lág oss ánnu ej sá i blodet att vi icke látt nog kunde
förföras till tyngd och plumphet. Under 1600-talets
förra hálft blir Sverige genom de dynastiska för-
bindelserna, genom de mánga inkallade och in-
flyttade tyskarna och balterna, kulturellt sett ett
stycke Nordtyskland. Med starka inslag frán det
land som dá för tiden mest var pá modet i norra
Europa, Holland.
Nu tillkomma ett par nya och vásentliga drag i
den svenska folkkaraktáren: förmágan av organisa-
tion ár det ena. Kanske fá vi förutsátta den hos
vikingatidens rospiggar som grundade ryska riket.
Svenskarna láto den talangen ligga nere under medel-
tiden dá de skulle organisera sitt eget rike. Nu bli
de med ens briljanta organisatörer och administra-
törer. Gustaf Adolf, Oxenstjerna och Skytte, vál
áven de nya uppgifterna i erövrade landsdelar, vácka
denna egenskap till liv. Och den har hállit sig vid
liv. Den andra av dessa egenskaper ár begávningen
för det tekniska. Det ár de inkallade vallonerna
som bringa denna áder i várt urberg i dagen.
Dessa egenskaper hörde emellertid knappast till
dem som ge sig uttryck i konsten. Och den yngre
Vasatidens konstliv betecknar en avgjord tillbaka-
gáng i förhállande till Johan III:s tid. Denna
nationella expansionstid ár i sjálva verket en av vár
konsts svagaste perioder, dominerad av tyska sten-
huggaremástare, Kristler, Ferster, Blume och vad
de allt heta. Perioden ár fattig pá verk och saknar
alldeles másterverk. Ánnu Karl Gustaf Wrangels
Skokloster tillhör denna stilperiod. Anlággningen ár
stel och utan liv. Innerdekorationen med dess grova
máleri, fárgade plumpa stucktak, játtestora trá-
snidade spisar och granna gyllenláderstapeter ár
bondskt okultiverad. Man ville uppná en stolt och
ansenlig verkan, men man förváxlade prál och stor-
het. Denna förváxling berodde icke enbart pá bris-
tande tillgáng till skolade krafter, konstnárer som