Nordens Kalender - 01.06.1930, Síða 60

UR ETT SVENSKT JÁRNBRUKS HISTORIA
att báttre smida och forma dem och omsider áven att smálta
dem. Sedan kom man pá att med bláster skaffa sig högre
temperatur i sina enkla ugnar och att med kol reducera
ut metaller ur oxidmalmer, som man hittade i lösa jord-
lager. Pá sá sátt framstállde man koppar, tenn och bly
samt silver. Man lárde konsten att sammansmálta
metaller till legeringar och uppfann pá sá sátt bronsen.
Slutligen erhöll man ökad kunskap om möjligheten att
med tillsatser framstálla en slagg, med vilken átföljande
mineral kunde i flytande form avtappas och sálunda
skiljas frán metallen. Pá sá sátt kunde man tillgodogöra
sig bergmalmer och framstálla járn. Men forntidens
redskap medgávo endast brytning av lösare bergarter,
och det dröjde lánge innan bergsbruket vann insteg i
nordligare lánder, dár de malmförande bergarterna voro
av hárdare beskaffenhet. Först 700 ár e. Kr. lára de
sachsiska bergverken ha upptagits och de hartziska 200
ár senare. Vid denna tiden hade man i Tyskland lárt
sig att övervinna de metallurgiska svárigheter och de
besvárligheter i avseende á malmbrytningen, som voro
förenade med det begynnande bergsbruket dárstádes.
De svenska bergmalmernas tillgodogörande dáremot
erbjöd pá grund av sin natur vida större svárigheter,
som inga enskilda malmletare lyckades övervinna, och
det var först nár konungarna togo hand om försöken,
som dessa ledde till resultat. Med den samfárdsel, som
och med kristendomens införande i Sverige kommit till
stánd med Tyskland, erhöll man hár uppe nármare
kánnedom om framstegen inom det tyska bergsbruket,
och det lyckades i slutet av 1100-talet för konung Knut
Eriksson och jarlen Birger Brosa att med hertig Hendrik
av Sachsen tráffa ett avtal om införskaffande till riket
av tyska bergsmán. Genom dessa personers arbete fick
man ganska snart i gáng kopparmalmsbrytning och rá-
kopparframstállning vid Falu Gruva. Det ár márkligt,
att man rákade belágga just en sá förnámlig malmföre-
komst med detta tidiga arbete, och att Sveriges áldsta
bergverk för mer án ett halvt ártusende framát blev det
mest betydande i landet och som kopparverk ett av de
största i várlden.
Framgángen gjorde, att Sveriges konungar sávál under
Folkungatiden som under Unionstiden och áven senare
kommo att synnerligen varmt intressera sig för bergs-
bruket. Man sökte i början efter ádlare malmer, och
de tvá att börja med mycket betydande silverförekom-
sterna vid Ostersilvberget nára Sáter och Vástersilv-
berget i Norrbárke socken ávensom Garpenbergs koppar-
gruva, alla i Dalarne, belades med arbete pá 1200-talet.
Sedan dröjde det ej heller lánge förrán man övergick
till att bearbeta járngruvor, och áven hár intráffade det
egendomliga förhállandet, att man redan frán början
upptog gruvor, som sedermera visat sig bli bland de
förnámsta i landet. Den áldsta torde ha varit Norberg,
som började bearbetas i slutet av 1200-talet. Man över-
gick nu till att tillverka járn av bergmalmer, och i trakten
av járngruvorna bosatte sig — liksom kring andra gruvor
— en befolkning, som huvudsakligen levde av bergs-
bruk.
Den i Sverige före bergsbrukets införande bedrivna
myrjárnstillverkningen försiggick pá ett mycket enkelt
vis. Malmen, som hámtades frán myrar och mossmarker,
rostades först pá ett vedbál och smáltes sedan med trá-
kol i primitiva ugnar, ofta endast bestáende av en grop
i marken med nágon överbyggnad. Hárvid anvándes
bláster, alstrad av láderbálgar, drivna för hand eller
genom trampning, lángre fram med vattenkraft. Sedan
blásningen págátt en stund och en del av malmen blivit
förslaggad, áterstod 'en liten smidbar járnklump, som i
allmánhet var av ganska god beskaffenhet. Denna lyftes
efter smáltningen upp ur ugnen medelst krokar och spett.
Förfaringssáttet kallades myrbláster eller hedninga-
bláster, vilket tyder pá att det anvánts redan under hedna-
tiden. Ugnarna kallades kállingar.
Dá man i slutet av 1200- och början av 1300-talet
för framstállning av járn áven började smálta bergmalm,
anvánde man sig till en början av liknande enkla bláster-
ugnar, dár man framstállde ett halvfárskat, delvis smid-
bart járn, s. k. osmundjárn. Detta kunde dock ej med
fördel direkt utsmidas utan máste först i s. k. osmund-
smedja genomgá en ytterligare fárskning och vállning.
Smáningom byggdes kállingarna högre och fingo form
av schaktugnar. De förságos med en öppning nedtill,
som under smáltningen var igensatt, men som efter
dennas fullbordande kunde upptagas sá att smáltan
dárigenom kunde utkrokas. Dessa schaktugnar be-
námndes masugnar, men produkten var fortfarande
osmundjárn, d. v. s. samma slags halvfárskade smáltor
som frán kállingarna, ehuru átskilligt större.
Smáltorna hopslogos i varmt tillstánd med en slágga
och upphöggos dárefter med yxa i bitar, vardera vágande
1/24 lispd.1 * eller c:a 0,35 kg. Bitarna packades i fat med
600 st. i varje, varefter varan var fárdig för export.
Begreppet osmund blev en i sádan grad vedertagen enhet,
att den ej blott anvándes som bytesmedel i bergslagen
och gángbart mynt i riket, utan áven utlagor till Kronan
bestámdes att utgá i form av osmundar. Hárvid be-
ráknades 120 osmundar utgöra 1 hundert. 24 osmundar
var lika med 1 öre eller 3 örtugar eller 24 penningar,
och 192 osmundar svarade mot 1 mark, vilken rákning
bibehölls ánda till början av 1630-talet. Anda in i vára
dagar förekommer det i bergslagen att hemmanstalen
áro utsatta i osmundskatt. Det kan för belysande av
osmundjárnets várde i medeltiden námnas, att drott-
ning Margareta ár 1402 betalade 2.000 lödiga marker
silver med 200 láster osmundjárn. Dá en lást utgjorde
12 fat och en lödig mark silver 210 gr., skulle sáledes
vid nuvarande silvervárde av omkr. 70 kr. per kg. en
osmund ha varit várd ungefár 2 öre (c:a 53/4 öre per kg.)
1 Ándrades nnder Gustaf Vasa sá, att 24 á 27 osmundar
gingo pá 1 lisp.
58