Nordens Kalender - 01.06.1930, Qupperneq 61

UR ETT SVENSKT JÁRNBRUKS HISTORIA
i nuvarande svensk valuta. Penningens köpkraft var
dock vid den tiden omkring tio gánger större án
nu.
Genom Sveriges förbindelser med Tyskland blev det
svenska osmundjárnet kánt dárstádes och tyska för-
farna smeder lárde att av denna rávara framstálla ett
synnerligen gott material för vidare bearbetning till
stángjárn och járntrád m. m. Sá smáningom lade den
máktiga Hansan beslag pá handeln med osmundjárnet
och háruti blev den understödd av de tyskfödda furstar,
som under medeltiden voro Sveriges regenter. Man fár
ocksá hágkomma, att hela landets bergsbruk var grundat
av tyskar. Hansan och sárskilt staden Liibeck fick faktiskt
monopol pá all handel med svenskt járn. Följden hárav
blev att upptagandet av de svenska gruvorna ej ledde
till nágon mera lángt driven járnförádling i landet,
utan man nöjde sig med att tillverka osmundjárn,
sávida malmen ej oförádlad utfördes, vilket áven före-
kom i icke ringa utstráckning.
Láttheten att avyttra osmundjárn och malm ledde
under 1300-talet till en starkt stegrad járnmalmsbrytning
i Sverige. Dá upptogos de s. k. Ostra och Vástra bergen
i Nárke, d. v. s. gruvor i trakten av de nuvarande stáderna
Linde och Nora, vidare Skinnskatteberg i Vástmanland,
Bispberg m. fl. gruvor i Dalarne, átskilliga gruvor i
sydöstra Nárke och angránsande trakter av Östergöt-
land, námligen i Lerviks, Godegárds och Hállestads
socknar. Slutligen bearbetade man gruvor i Torsákers
socken i Gástrikland sarnt Vármlandsgruvorna Nord-
marken och Persberget. Överallt i nárheten av dessa
gruvor, vilka till stor del voro belágna i trakter, som förut
ej kunnat föda nágon befolkning, uppstod en livlig be-
byggelse. Kring gruvorna byggdes osmundshyttor och
bergslagerna privilegierades.
Men denna bild av bergshanteringen företedde likvál
en betánklig avigsida, ty járnhandeln lág alltjámt i
Liibeckarnes hánder, vilka ej ville tilláta att osmund-
járnet förádlades inom landet, utan hellre ságo att svenska
folket genom dem fick áterköpa sitt i Tyskland förádlade
járn.
Nár Gustaf Vasa blev Sveriges konung, fullföljde han
med iver de föregáende regenternas arbete för bergs-
brukets utveckling, och han inság dárvid snart de nack-
delar landet hade av Liibeckarnes monopol. Icke desto
mindre ság han sig tvungen att förnya detta ár 1523,
men han beslöt sig för att pá allt sátt söka stödja járn-
hanteringen för att stárka tillverkarnes stállning gent
emot försáljarne. Genom skrivelser till bergsmánnen
och átskilliga förordningar sökte han förbáttra sávál
de anvánda arbetsmetoderna som járnets kvalitet och
i samma avsikt inkallade han frán Tyskland förfarna
malmproberare, smáltare och smeder, som kunde lára
de svenska bergsmánnen de nyaste metoderna inom
járnhanteringen.
Redan pá X400-talet hade man börjat anlágga nvattu-
hammara)1 och vid 1500-talets början funnos átskilliga
sádana smedjor i Sverige, dár plát och andra smiden
tillverkades. Dáremot förekommo före Gustaf Vasas
tid knappast nágra hammarsmedjor för vattenkraft, dár
osmundjárn válldes och uttrácktes till stángjárn. Sádana
blevo emellertid under hans regering anlagda, och dár-
jámte grep han sig an med att i landet införa det s. k.
tysksmidet, en alldeles ny metod, vilken blev av epok-
görande betydelse för utvecklingen av vár járnhantering.
I Siegen i Westfalen hade man pá 1400-talet börjat
att vid malmens smáltning med kol anvánda högre
schaktugnar án förut (masugnar) och kraftigare bláster,
varigenom sá hög temperatur erhölls att járnet kunde
tappas ut ur ugnen i flytande form. Processen blev
kontinuerlig, och samtidigt utvann man mera járn ur
malmen án förut dárigenom att en frán járn renare slagg
erhölls. Det erhállna járnet, tackjárn,2 var emellertid
osmidbart och máste dárför underkastas fárskning med
trákol och bláster i en sárskild hárd. Hárvid erhöll man
ett gott smidbart járn, som efter vállning i hárden ut-
trácktes till stángjárn. Tackjárnet kunde emellertid
som sádant anvándas till gjutning av allehanda nyttiga
föremál, som man förut ej kunnat framstálla av járn.
Under sin egen vistelse i Liibeck och genom de in-
kallade tyska smederna erhöll Gustaf Vasa kánnedom
om det nya förfaringssáttet, vars fördelar han snart in-
ság. Man vet ej nár eller var tackjárn först tillverkades
i Sverige. Masugnar skola ha uppförts pá 1400-talet
och den första har uppgivits vara Saxhyttan, som byggdes
1406, men om dár verkligen pá den tiden tillverkats
tackjárn ár tvivelaktigt. Nágon egentlig betydelse fick
tackjárnstillverkningen i varje fall ej förrán man fátt
lámpliga hárdar för járnets fárskning, vattendrivna tunga
hammare för smáltornas hopslagning och smeder, för-
farna i konsten. Ár 1539 lát Gustaf Vasa den högt be-
trodde Markus Hammarsmed3 utföra en provsmidning
enligt den tyska metoden vid Lasse Jönssons hammare
i Köping, varvid tackjárn frán Lindesbergs och Skinn-
skattebergs bergslager fárskades och utsmiddes till
stángjárn. Försöket visade tysksmidets överlágsenhet
över osmundsmidet och föranledde konungen att upp-
mana bergsmánnen att blása tackjárn istállet för os-
mundjárn. Redan ár 1540 föreskrev han att i Nora,
Lindesbergs och Skinnskattebergs bergslager skatten
till Kronan ej vidare skulle erlággas i osmundjárn utan
i tackjárn. Denna förordning betecknade övergángen
till tysksmidet.
Ár 1528 hade med konungens tillstánd en hammar-
smedja blivit uppsatt vid Fettsta vid Hedströmmen
för tillverkning av plát och stángjárn av osmundjárn,
1 Den första vattenhammaren, som omtalas, ár den, som
munkarna i Vadstena hade vid Forsvik i Vástergötland.
2 Namnet troligen frán det tyska ordet Zacke.
3 Hette egentligen Marcus Klingenstein och var en av de av
konungen inkallade tyskarne.
59