Nordens Kalender - 01.06.1930, Qupperneq 62

IJR ETT SVENSKT JARNBRUKS HISTORIA
och áven andra hammarsmedjor hade vid den tiden
uppstátt, i vilka man förarbetade osmundjárnet till
fárdigt handelsjárn. Detta bidrog i viss mán till att
landet kunde göras oberoende av handelsavtalet med
Liibeckarne, vilket av konungen uppsades ár 1534.
Pá 1540-talet började han anlágga kronobruk för till-
godogörande av det osmundjárn och tackjárn, som bergs-
mánnen erlade i skatt till kronan. Sálunda byggdes ár
1544 vid Gislehyttan nára Nora den s. k. Kungshammaren
och 1548 uppfördes av den förenámnde Markus en
kronohammare vid Stensta i Fellingsbro socken, dár
redan samma ár varjehanda redskap, stád, plátar och
ságblad m. m. tillverkades. Áven vid Kvarnbacken i
nárheten av Linde blev en kronohammare anlagd.
Ar 1545 hade konungen látit Markus uppföra en
hammarsmedja vid Asphyttan i Vármland. Dár fanns
vid den tiden en osmundhytta, vilken nu ándrades till
tackjárnsmasugn. Asphyttan var sannolikt det första
kronobruk, dár tackjárn framstálldes och stángjárn dárav
utsmiddes.
Dárefter anlade konungen flera tackjárnsbruk sásom
vid Born i Nora och Guldsmedshyttan i Lindes bergslag
samt vid Finspong. Samtliga dessa byggnader utfördes
pá 1550-talet. Vid Guldsmedshyttan tillverkades 1558
gjutgods av olika slag för kronans rákning, sásom kanon-
kulor, grytor och pannor för bly- och silvertillverk-
ningen m. m. En uppgift frán 1566 visar, att bysser
(kanoner) gjutits vid báde Born och Guldsmedshyttan.
Redan före 1552 hade konungen látit uppföra tvá
masugnar vid Dannemora (Osterby) och vid Vattholma
hytta tillverkades sistnámnda ár stángjárn och harnesk-
plátar. Enligt en senare uppgift frán ár 1558 uppgives,
att dár áven tillverkades nickhakar och lod.
Ár 1554 befallde konungen en Jöran Páwelsson stál-
smed att uppföra en stálsmedja vid Bispberg.
Det nu anförda ár endast nágra enstaka exempel pá
Gustaf Vasas varma intresse och outtröttliga omsorger
för bergshanteringens básta. Ehuru han ej hann med
att utrota osmundsmidet, hade han dock lyckats leda in
járnhanteringen pá rátt spár och visat bergsmánnen hur
de skulle bára sig át för att med lágre kolátgáng och mindre
arbete án förut framstálla en mera förádlad vara, för
vilken de kunde erhálla ett högre pris.
Efter Gustaf Vasas död intrádde en kort tid av stilla-
stáende i den svenska bergshanteringens historia. Flans
báda söner Erik XIV och Johan III hade varken de
kunskaper eller den kraft, som fordrades för att upp-
rátthálla och förkovra den. Dáremot visade sig hans
yngste son, hertig Carl, sedermera Carl IX, ha árvt
hans förstáelse för bergsbrukets betydelse. Han be-
traktade det som en plikt att föra det av fadern pábörjade
arbetet vidare, och han satt ocksá inne med den kraft,
som erfordrades hárför. Han var vid faderns fránfálle
ár 1560 endast 10 ár gammal och först 1569 tilltrádde
han det hertigdöme, som enligt testamente tillfallit
honom. Detta utgjordes av Vármland, Södermanland,
större delen av Nárke, nágra socknar i Vástmanland samt
Vadsbo hárad av Vástergötland. Hertigen ágnade genast
stor uppmárksamhet át bergsbruket och lát pá flera
stállen i sitt hertigdöme utföra nya anlággningar. Sár-
skilt intresserade han sig för Vármland. Den av Gustaf
Vasa pábörjade rörelsen vid kronobruket Asphyttan
fortsattes, och hár tillverkades pá 1570-talet utom stáng-
járn áven gjutgods och manufaktursmiden, sásom klen-
smedsstád, spjállplátar, skeppsbultar m. m.
Asphyttan hade allt sedan kronobruket kom till stánd
varit den vármlándska bergslagens huvudort och sáte
för fogden över Vármlandsberg, som denna bergslag
pá den tiden kallades, men fick efter Gustaf Vasas död
mindre betydelse.
Hertig Carl nöjde sig námligen ej med detta krono-
bruk utan i ungdomlig iver anlade han i början av 1570-
talet ett nytt járnbruk vid Bro, det nuvarande Kristine-
hamn. Hár uppförde han át sig en gárd, det s. k. Bro
hertigsáte. Enligt rákenskaperna för bruket för 1574—
1575 titgjordes detta dá av fyra masugnar, hammarsmedja,
osmundsmedja och klensmedja. Av ordet osmund-
smedja skulle man kunna fá den uppfattningen, att
tillverkningen av osmundjárn áter kommit till heders,
men sá var visst inte förhállandet, utan med osmund-
smedja avságs vid denna tid en smedja, dár smájárn,
som uppstod vid tackjárnstillverkningen och genom
stampning tillvaratogs ur slaggen, hopsmáltes tillsammans
med annat járnavfall och tillgodogjordes. Vid Bro till-
verkades ungefárligen samma produkter som vid Asp-
hyttan, men dessutom áven kanonkulor.
Kronobruket med hertigsátet utgjorde en betydande
anlággning, dár i slutet av 1570-talet 80 á 100 personer
vistades, och under en kortare tid var det áven sáte för
hertigens fogde. Men bruket gick snart tillbaka, och i
mitten av 1580-talet hade rörelsen för alltid upphört,
varefter Bro átergick till sin gamla uppgift som utskepp-
ningshamn för bergslagen.
Hittills hade man i allmánhet uppfört sávál masugnar
som smedjor i gruvornas nárhet, varigenom man undvek
dyrbara transporter av malmen, men man gick hárigenom
mycket hárt át skogen. Malmbrytningen försiggick nám-
ligen pá den tiden, och för övrigt lángt in pá 1700-
talet, pá sá sátt att man eldade med ved pá berget,
varvid sprickor uppstodo och stycken lossnade, som
kunde utkilas. Vid detta förfarande, som benámndes
tillmakning eller eldsáttning, átgick stora kvantiteter ved.
Vidare erfordrades trákol för driften i sávál masugnar
som smedjor, vilket ytterligare utarmade skogen. Detta
gjorde, att man omsider máste tánka pá att flytta bruken
lángre bort frán gruvorna. Konkurrensen om skogen
bruken emellan var kanske en av orsakerna till att her-
tigen förlade sitt nya bruk till Bro, som dessutom var
beláget i en odlad bygd med nágot sá nár goda vágar,
varigenom tillförseln av livsmedel för folket underlátta-
ÓO