Nordens Kalender - 01.06.1930, Qupperneq 100

TUSEN ÁR
ár fanns det ingen uppteckning av lagarna. Lög-
sögumannen, vars uppgift det var att kanna lagens
föreskrifter, laste upp den pá tinget sá att alla hörde
det, en tredjedel varje ár, för att allmánheten skulle
veta, vad som var lag, och för att andra skulle kunna
lara sig den. Domstolsordningen var synnerligen
invecklad och svárhanterlig, men ganska mánga
máste likafullt ge sig i kast med den. Nástan varje
framstáende man har nödgats deltaga i behandlin-
gen av offentliga arenden pá tinget, och pá Island
fanns knappast en större skam án att misslyckas
eller upptráda oskickligt pá tinget. Det gick icke
dá att pá förhand uppteckna talet eller att efterát
ándra det i korrektur. Detta fostrade tanken till
en ren och klar form, spráket till korta och klara
uttryckssátt.
Varav ha de islándska sagorna fátt sin rena, klara,
gudomliga stil, som ingen översáttning kan áterge?
Visserligen icke direkt frán det kalla, torra lagsprá-
ket. Men lagarnas formulering och behandling pá
alltinget har varit en skola för spráket, av betydelse
ánda till denna dag.
Det ár frestande att kasta fram en eller annan
bild frán det gamla alltinget. Har ár en: En ung
och fattig islánning — det ar icke ens kánt vad han
hette •— kommer till Norges konung, Harald Hárd-
ráde, och fár tillstánd att uppehálla sig i hirden pá
villkor, att han varje dag underháller hirden med
sagor. Men sagorna togo slut, och dá beráttade han,
med konungens tillátelse, hela julhelgen ut, his-
torien om konung Haralds egen hárfárd till Mikla-
gárd. Konungen sade, att sagan var vál beráttad
och i intet avvikande frán verkligheten — »men vem
lárde dig den?» Ynglingens svar var: »Jag hade
för vana ute pá Island att varje sommar fara till all-
tinget, och dár lárde jag mig sagan, sádan den be-
ráttades av Halldór Snorrason.» Men Halldór hade
sjálv varit med konungen pá hárfárden, som en av
hans frámste mán. Halldór var en máktig hövding
pá Island.
I 300 ár gjorde Norges konungar försök att slá
Island under sig förrán det lyckades. Harald Hár-
fagre var den förste, men islánningarna ville varken
höra eller se hans utskickade. Den naste var Olav
Tryggvason. Oiav den helige höll reda pá islán-
ningarnas renlárighet och begagnade varje tillfálle
att vinna deras vánskap och förtroende. Ár 1024
sánde han till Island en islánning som sin förtro-
endeman med budskapet, att han »garna vill vara
deras konung, om de ville vara hans undersátar».
Men hans hánvandning lámnades obesvarad. Ko-
nungens utskickade gjorde flera erbjudanden, och
somliga av dem voro mycket listiga. Men dá de
dryftades, steg en av landets hövdingar, Einar Ever-
æingur, fram och sade att det lámpade sig vál om
islánningarna voro konungens vanner och sánde
honom gávor várdiga en konung. Men dáremot
skulle de aldrig betala till konungen nágot som kunde
fá namn av skatt; »vi skulle icke draga denna ofrihet
enbart över oss sjálva, utan báde över oss och alla
vára söner och alla vára efterkommande som bo i
detta land». — Alltinget avslog med en mun alla
konung Olavs böner.
Men senare störtade vára egna hövdingar oss i
olyckan. Skule jarl och Hákon Hákonsson försökte
ett halvt árhundrade att komma i besittning av lan-
det, och slutet pá dessa försök blev Gamla traktaten
av ár 1262. Islands folk var trött pá den inre ofriden
och mördandet och tog till en början med gládje
emot konungamakten för att fá fred i landet. Men
snart började en ny strid, islánningarnas kamp för
sina ráttigheter gentemot det utlándska herra-
váldet. Denna strid págick i óoo ár, ehuru det var
en ojámn lek. Enstaka gánger grepo islánningarna
till vapen och slogo ihjál de utlándska váldsmánnen,
men endast dá deras godtycke överskred alla grán-
ser. lslánningarna ha icke fört sin kamp med andra
vapen án det enda som kan bita pá övermakten
och en inrotad vana: att framhálla sina ráttigheter
och att kráva ráttfárdighet i ráttfárdighetens namn.
Yilka förándringar som án försiggingo i Nordens
lánder ágde islánningarnas allting bestánd. Ar-
ligen hölls det pá Tingvellir, midsommartiden, om
det ocksá hade föga annat att göra án att döma i nágra
ráttstvister. Dess lagstiftningsverksamhet avtog mer
och mer men fortsatte dock i nágon mán lángt in i
de följande árhundradena. Vissa tilldragelser i
landet kunde stundom plötsligt áterge det dess forna
utseende, sásom t. ex. en gáng vid mitten av 1500-
talet, dá de báda biskoparna lágo i delo med var-
98