Nordens Kalender - 01.06.1932, Blaðsíða 99

Om en resa
kommer val aldrig att kunna lara kanna den, men jag
förestáller mig att den ár nágot av detta, att den ár
sádan jag tánker mig den vara. Redan i Reykjavik
ár natten vid midsommartid ljusare án i Tavastkyrö
i Finland; dá den ár som bást, ár den áven stilla och
fylld av andakt. Och den har fárg. Vandrar jag en
sádan natt pá den trádlösa lavagrunden, glimmar dár
vita edelweiss likt drömska punkter i en sagomál-
ning, och jorden mellan dem skimrar gráviolett.
Och vart jag ser i sommarnatten, ser jag kágelfor-
made berg, vilkas form láter ana deras ursprung,
och pá deras vegetationslösa sluttningar glöder en
egendomlig men intensivt talande fárgsammansátt-
ning av grátt, brunt och violett. Kornknarren höres
inte, men en nattlig vandrare kan máhánda skrámma
upp en stor korp, och nár han ser den, kommer han
att tánka pá de första starka mánnen som kom hit.
De hade med sig korpar, som de lát flyga upp, för
att av den vág de tog sluta sig till, át vilket háll lan-
det fanns . . . Den svarte flygaren jag ser ár máhánda
en avkomling till dem — dár svávar den ljudlöst
fram över de váldiga lavamassorna, vilkas form, sedd
pá detta avstánd, ár som det sista, pá sin plats stel-
nade momentet av en váldig naturrevolution.
En sádan nordisk sommarnatt har sin egen poesi, och
den har sina egna tolkar ... Jag minns avslutnings-
karnevalen pá »Hellig 01avs» dáck pá Reykjaviks redd.
Under ett tak av segelduk stod en bardisk, pappers-
lyktor brann, olikfárgade drycker glimmade i glasen,
i fyllda glas, i halvtömda glas och glömda. Pá mel-
landáck gick dansen. . . mánniskor frán de fem nor-
diska lánderna, unga, vackra bildade mánniskor,
mánniskor som kommit till sin medelálder men blivit
unga pá nytt, gamla och visa mánniskor. Landsmán-
nen har för alla försákrat, att jag ár en mycket stor
finsk författare, man för mig fram till baren. . . Har
jag tráffat Islands störste lyriker, mannen som skri-
'vit festdikten för tusenársdagen?. . . Nej, men snart
skulle jag tráffa honom. Man leder mig nágra steg
framát, en annan lika reslig karl ledes fram mot mig
— han har visserligen glasögon pá sig men han rör
sig státligt, det ár en láng axelbred man med den
svarta islándska studentmössan pá huvudet. Det ár
ingenting högtidligt över honom dá han nármar sig,
nágonstans bakom honom stár en grupp, som fort-
farande söker dra in honom i sitt avbrutna samtal.
Han rör sig státligt och ser sig omkring, tills vi stár
öga mot öga och ett ivrigt presentationslarm págár
omkring oss, och inte heller vi stár tysta. Jag lágger
handen pá hans skuldra, och han lágger handen pá
min, snart kramar vi om varann, sá det knakar i
revbenen — och sá smáller en kraftig kyss pá min
kind. Du David Stefansson — pá finska ságer jag
alltid: Taavetti Tapaninpoika — du starke manlige
viking, mitt i allt detta hálsar jag dig i andanom
medan yrvádret rasar hárutanför pá torget i Nordens
östligaste huvudstad. Du skall nog fá mina samlade
pá svenska — du tycktes ju kunna svenska — du
skall nog fá dem, bara jag kommer mig för att sánda
dem. Tag till en början detta dig till heder, detta,
att jag sáhár frán min bastulave kom över till dig.
Jag hoppas och tror att du nágon gáng mött din
álskade i lavakolossernas skugga, medan mánskenet
bröts i dropparna frán heta kállor medan de föll ner
frán höjden.
Sá svingar sig mannens tanke — dit dit den önskar
sig helst. . . Redan fráser vattnet pá den heta bastu-
ugnen, redan smáller kvastarna, redan söker vi oss
lángsamt tillbaka till stugan. Men ánnu fortgár för-
beredelserna dárinne, sakta smyger sig hustrun frán
plats till plats och styr och stáller. Barnen sover,
vek till sinnes gár deras far vid deras báddar —-
man kan ju aldrig veta — ja, man vet ju inte, i ett
land som detta. . . Tills man slutligen vid solupp-
gángstiden kryper i sáng.
En bil — ett tág — en bil — ett válbekant hotell
— detta samma rum, ja, till och med detta samma
rum. Kvállen ár lángt framskriden, men ánnu har
vi tid att njuta lite av de fröjder hemlandet bjuder
pá — vi for visst till Klippan denna gáng, jag minns
det inte sá noga, men det minns jag att vi, dá vi
kom tillbaka i den ljusa natten — vilken tillbragt i
Helsingfors för mig alltid och ovillkorligen ár asso-
cierad med studentárens várar — att vi dá vandrade
ute pá kajen och stiftade bekantskap med »Vellamo»
som vacker, ung och spánstig áven den pá nágot sátt
drömde i sitt hemlands sommarnatt. I fickan hade
vi biljetter till den, hytten nummer den och den.
I morgon — eller ráttare sagt i dag —- kommer den
att avgá. Hur lycldig ár inte en mánniska, dá hon
99