Tímarit Máls og menningar - 01.03.1956, Blaðsíða 23

RÆÐA HALDIN Á NÓBELSHÁTÍÐINNI
uppe sent pá natten. Och andá kunne de skapa icke blott ett litteratursprák, som
framstár som ett af de pá en gáng mest upphöjda och mest raffinerade
konstnarliga uttrycksmedel som finns, utan de skapade ocksá en gren av varlds-
litteraturen. De lát inte pennan falla sálánge hjártat var varmt.
Jag frágade mig den kvállen pá mitt skánska hotellrum: Vad kan framgáng
och berömmelse ge en diktare? En viss materiell lycka, det ár klart, som en
följd av pengar. Men om en islándsk skald glömmer sitt ursprung ur folkdjupet,
dár sagan bor; om han mister förbindelsen med och pliktkánslan mot det till-
bakatrángda livet, som min gamla mormor lárde mig att vörda — dá ár beröm-
melse och válstánd ganska likgiltiga.
Eders Majestáter, Mina damer och herrar,
Den stora hándelsen i min yttre tillvaro som författare ár att Svenska Aka-
demien med sin auktoritet har velat förbinda mitt ringa namn med sagalittera-
turens namnlösa mástare. Svenska Akademiens motivering för den höga
utmárkelse som den har gett mig skall till mina dagars slut tjána mig som upp-
muntran, samtidigt som den ár en kálla till gládje för det folk, som stár
stödjande bakom det som kan vara av várde i mitt verk. Denna utmárkelse
fyller mig med stolthed och med gládje.
För allt detta uttalar jag nu till Svenska Akademien mitt varma og vörd-
samma tack. Aven om det i dag ár jag som ur konungens hand har mottagit
litteraturpriset kánner jag, att det ocksá har tilldelats mina mánga láromástare,
skaparna av Islands litterára tradition.
13