Nordens Kalender - 01.06.1930, Síða 25

FYRA NORDISKA DIKTARE
Nar han ár 1839 nedskrev sina Anmárkningar sásom in-
ledning till Frithiofs Saga, framhöll han sálunda alldeles
oförbehállsamt, att det var Helge som gett honom den
första tanken pá Frithiof. Och det var icke nog med
att han fátt en ímpuls av sin danska föregángare; han
hade uppenbarligen áven i mánga stycken haft det
danska verket som sin förebild, nár han diktade sin
svenska romanscykel. Detta pástáende gáller alldeles
oinskránkt för allt som har att göra med den yttre for-
men. Ty sásom det ofta framhállits av litteraturhisto-
rikerna torde Oehlenschláger ha varit den förste moderne
diktare, som funnit pá den effektfulla metoden — efter
mönster av Frithiofs Saga senare imiterad pá sá mánga
háll — att »behandla ett episkt ámne i en rad samman-
hángande romanser i olika versmátt». För det poetiska
greppet, áter, pá de fornnordiska sagomotiven fick Teg-
nér en nyttig vágledning hos den danska diktaren, som
ju i praktiken hade gett en lösning át det i Danmark
liksom i Sverige sá livligt debatterade problemet om de
nordiska myternas anvándande i skön konst.
Det ár námligen att márka att Oehlenschláger nár
han ur den danska Skjoldungasagan om Helges hjálte-
dád, om Hroars fredliga bragder, och om Helges ofri-
villiga blodskam upphamtade motivet till sitt romantiska
epos, ingalunda bemödade sig om att átergiva ságnerna
med nágon antikvarisk trohet. Tvártom. Han intresse-
rade sig för de allmánt mánskliga karaktárerna vida mer
án för det sáreget nordiska, och han skulle helt visst
av fullt hjárta ha underskrivit de márkliga reflexioner
om nödvándigheten att humanisera det barbariska i den
gamla poesin, som Tegnér framlagt i ett brev till Leo-
pold och i sina anmárkningar till Frithiofs Saga. Det
var endast genom en sádan humanisering han kunde
göra en tragedi av beráttelsen om Helges och Yrsas
incest. Ty om án blodskammen för de gamla nordborna
var nágonting onaturligt, sá torde man dock ha förhállit
sig rátt överseende gentemot dem som omedvetet gjort
sig skyldiga till förbrytelsen. Sagans hjálte kunde dárför
lugnt leva vidare efter det han till sin sorg hade erfarit
att han áktat sin egen dotter, medan för Oehlenschlágers
Helge, liksom för Hjalmar i vár diktnings »nordiska
Oedip», incesten var nágot som icke kunde överlevas.
Dá Oehlenschláger ombildade Yrsa-sagan i överens-
stámmelse med de grekiska tragikernas livsuppfattning,
visste han nog vad han gjorde. Sá litet djupsinne det
án fanns i hans natur, hade dock áven han bildat sig en
estetisk doktrin. Men inflytandet som teorierna övade
pá hans poetiska alstring var likvál lángt mindre bety-
dande án det, som omedvetet utövades av hans person-
liga lynneslággning. I sitt eget vásen ágde han — och
detta var vál den innersta grunden till motsatsen mellan
honom och Grundtvig — nágra egendomligheter, som
gjorde honom oförmögen att uppskatta det kárva, stráva,
hárda, och med all sin hárdhet storvulna i det fornnor-
diska livet. Hármed komma vi tillbaka till de ofta om-
talade karaktársdrag, om vilka redan Oehlenschlágers
utseende, d. v. s. hans ansikte och hans kroppshydda,
bar syn för ságen. Han var ju det stora lyckobarnet i
den nordiska poesin; han hade, sá föreföll det átminstone,
vunnit sina framgángar utan kamp eller möda; han hade
antagligen aldrig haft erfarenhet av de stora lidelser, som
uppröra en mánniska ánda till de djupaste grunderna av
hennes varelse; och han var frámmande för de religiösa
förnimmelser, som i ángest och extas hade betytt sá
mycket för Grundtvigs liv. Det makliga i hans natur
förledde honom att visa ifrán sig allt som stod i strid
med hans egen sunda och optimistiska livsáskádning.
Nár han i de gamla sagorna stötte pá nágot drag som
var disharmoniskt eller osympatiskt, sá gick han helt
instinktivt förbi det, eller han ombildade det i överens-
stámmelse med sina personliga moraliska och estetiska
tycken. Sádana máhánda delvis halvt omedvetna bear-
betningar av materialet möter man icke minst i Helge.
Sásom det skarpsinnigt framhállits av Ida Falbe Hansen
i hennes avhandling Oehlenschlágers Nordiske Digtning,
ge oss alla dessa bearbetningar en inblick i skaldens
mánskliga vásende.
Det ár sálunda i hög grad upplysande att iakttaga
huru Oehlenschláger förháller sig till den gamla sagans
beráttelse om Helges förbindelse med álvkvinnan. I
denna episod förtáljes det om en skogsvarelse, som i en
skyddssökande flickas förhamning för en natt har listat
sig in till konungens láger och blir mor till hans barn.
Helge har svikit sitt löfte att taga várd om barnet, och
frán hans försummelse hárleda sig, enligt sagan, alla de
olyckor som komma att gá ut över hans átt. Oehlen-
schláger har tagit vara pá det romantiska motivet, men
han har förvandlat álvkvinnan till en havsjungfru, Tang-
kiær, och han har látit henne tráda in i Helges liv innan
denne upplevat nágon av sina stora olyckor. I överens-
stámmelse med den poetiska logiken hade han förtráff-
ligt kunnat motivera alla Helges olyckor genom att hán-
visa till hans försummelse mot sitt och Tangkiærs barn.
Men, sásom Ida Falbe Hansen pápekat, det bjöd honom
emot att framhálla den danske konungens pliktförgáten-
het. Han var sjálv en alltför god fader, för att láta sin
hjálte brista i det som enligt hans mening var den
elementáraste av den sunda och naturliga mánniskans
dygder. A andra sidan hade han emellertid alltför starkt
tagit intryck av tidens estetik för att icke stötas tillbaka
av förestállningen om ett alldeles oförskyllt lidande.
Och nár det sá gállde för honom att giva en tillfreds-
stállande motivering för hjáltens undergáng, fogade det
sig icke báttre án att han fann den tragiska skulden just
i det, som enligt fornnordisk uppfattning máste ha tett
sig som en dygd hos Helge, d. v. s. i hans iver att ut-
kráva blodshámnd över sin faders baneman. För Oehlen-
schláger var det tydligen en straffbar hybris hos hjálten,
att han, nár det gállde att hámnas de oförrátter hans
fader fátt lida av sin broder Frode, dá icke nöjde sig
23