Nordens Kalender - 01.06.1930, Blaðsíða 29

FYRA NORDISKA DIKTARE
svenskning av Ossiansángerna utkom 1842, d. v. s. áret
innan Runeberg begynte sitt stora verk, kan man ju
antaga, att intrycken av den keltiska poesin gett en pá-
stöt át hans poetiska alstringslust. De meningsutbyten
med Lars Stenbáck, i vilka han endast nágra ár tidigare
varit invecklad, hade lett hans tankar pá de religiösa
och etiska livsproblemen. Och under inflytande av
denna sinnesriktning hade han med fördjupat intresse
átervánt till studiet av den skald han i sin ár 1843 dik-
tade legend, Chrysanthos, hade betecknat som »Sofokles,
hedningen, den store — Ádle sángarn». Sorgespelet om
Kung Oidipus har dárför, sásom det stádse framhállits
av litteraturhistorikerna, páverkat Kang Fjalar i má-
hánda lika hög grad som den keltiska och den fornnor-
diska poesin.
Av dessa olika kállor kan dock ingen ensam för sig,
och icke ens alla tillsammantagna, förklara uppkomsten
av Kung Fjalar. Den största av Runebergs dikter ár
áven den mest personliga av dem alla; och den ár, sávitt
jag förstár, personlig i en annan mening, eller átminstone
i en högre grad, án vare sig Helge eller Frithiofs Saga.
Ty om det kunnat ságas att Helges áventyrslystnad, och
Helges vekhet, voro Oehlenschlágerska karaktársdrag,
och att Frithiofs trots och Frithiofs vemod hade sin
motsvarighet i Tegnérs lynneslággning, sá kan det med
án báttre skál pástás att Fjalar-gestalten ár Runebergsk
i sin resning. Denna uppfattning, som jag tror att de
flesta bland Runebergs landsmán rent instinktivt ha om-
fattat, har blivit bekráftad genom de metodiska och nog-
granna undersökningar, som framlagts av D:r Sixten
Belfrage i hans ár 1917 utgivna bok Johan Ludvig Rune-
berg i sin religiösa utveckling. Nár professor Nilsson till-
bakavisar Belfrages argumentering med hánvisning till
det i och för sig sá obestridliga faktum, att Runeberg
hörde till de objektiva skaldetyperna, vilka icke skildra
sig sjálva i sin diktning, sá har han enligt min mening
alltför mycket generaliserat sin uppfattning. Ty om den
Runebergska alstringen i regeln ár objektiv till sin art,
sá ár Kutig Fjalar ett undantag frán regeln.
Man behöver ingalunda som Belfrage ságer »stálla
vikingakungen och landsortslektorn sida vid sida». Men
man kan, utan att dármed identifiera den diktade per-
sonligheten med diktaren sjálv, pástá att det som Fjalar
genomlever varit upplevat hos Runeberg. Vad vi veta
om Runeberg tyder ju pá att han, för att anvánda ett
av de familjára uttryck han sjálv sá gárna begagnade,
var en »stursker karl», och en stráng herre dártill. Han
hade i gárning ádagalagt, vad manlig kraft förmár;
figurligt talat, hade han skapat ett rike omkring sig; och
han kunde, om nágon, yvas över sin styrka. Dárpá hade
han, nár han stod i sin makts fullkomlighet, váckts till
medvetande om hur osáker all mánsklig storhet ár. Vad
som framkallat denna páminnelse hos honom kunna vi
icke veta, om án vi vága antaga att de Tegnérska utta-
landena frán ár 1839 i nágon mán hade bidragit till att
i hans medvetande skárpa motsatsen mellan nornans
makt och mannens svárd. Icke sá mycket för att pole-
misera mot en annan dikt, och án mindre för att efter-
bilda nágra stora föredömen, utan frámst för att göra
upp med sig sjálv i en personlig livsfrága har han sá
skapat den fiktion, över vilken poemet Kung Fjalar ár
byggt; fiktionen om en man som ár stark och hárd, mot
sig sjálv án mer án mot andra; som offrar sin faders-
lycka för att visa, att hans vilja ár máktigare án ödet;
men som likvál faller nár han tráffats i det, dár áven
den starkaste ár skör och kánslig — i sina barn och i
sin ára.
Nár detta hándelseförlopp utvecklas för oss i dikten,
mötas vi gáng pá gáng av páminnelser om det som ter
sig mest typiskt och mest personligt Runebergskt i skal-
dens övriga alstring. Fjalar ár, som D:r Belfrage sá
riktigt framháller, i sitt trots och i sin ödmjukhet be-
sláktad med Döbeln, och Döbeln ár vál bland alla Rune-
bergs hjáltegestalter en av dem, som legat hans hjárta
nármast. Hjalmars ungdomliga hjáltelynne ár av samma
art som heroismen hos de krigarynglingar som Rune-
berg med sádan personlig lust och med sádan pátaglig
samstámmelse skulle komma att besjunga i sin patrio-
tiska lyrik. I skildringen av Hjalmars kárlekslycka áro
icke blott Frithiofs och Helges skalder övertráffade; áven
all Runebergs egen erotiska poesi ár sammantrángd och
förhöjd i dessa oförlikneliga strofer, i vilka svenskt sprák
i Finland har ljudit sá máktigt som nágonsin pá andra
sidan om havet.
Nár de gamla nordmánnens dödsförakt leder Fjalar
till att »skára runor i árrig barm», páminnes man visser-
ligen om Tegnérs skildring av Kung Rings heroiska
sjálvmord, och om Geijer som i Den siste kámpen be-
skrivit huru Oden manligt drog sitt svárd mot sig sjálv,
sá att sjálen »trotsig och glad» med blodet flög át höjden.
Likasá tánker man pá Oehlenschlágers kámpe, som
sjunger ánnu i sin gravkammare, nár man láser om huru
Fjalar »kungligt leende» kan bortkasta sin levnads blek-
nande fröjd och storhet. Men om det stolta dödsför-
aktet án uttalats i ungefár likartade ord av de áldre skal-
derna, sá ár det som om orden stámde överens med
Runebergsgestalten — jag bör för sákerhets skull sága
med den poetiska Runebergsgestalt, som tradition och
dikttolkning sedan generationer gjort levande för oss —
báttre án med Oehlenschlágers och Tegnérs gestalter.
Danskar och svenskar döma máhánda annorlunda, men
för oss ligger det nágonting subjektivt Runebergskt över
den tragiska upplösningen, i vilken diktverkets skönhet
gár över en i skrámmande terribiltá. Alla den veten-
skapliga kritikens varningar till trots smálter förestáll-
ningen om den diktade hjálten samman med förestáll-
ningen om diktaren. Vi förmá icke skilja de tvá frán
varann dárför att vi ej kunna tánka oss annat án att den
man, som skapat nágonting sá máktigt, sjálv átminstone
i sina största ögonblick varit höjd över mánskliga mátt.
27