Nordens Kalender - 01.06.1930, Page 48

SVENSKT VASEN OCH SVENSK KONST
kunde och visste báttre. Man var sádan och ville
sá ha det, i alla fall den byggherre det har ar tal
om, riksmarsken Karl Gustaf Wrangel. Eljest fanns
det nog arkitekter i landet med andra begrepp om
stil och kvalitet.
För den svenska adel, som av krigiska bragder
och politisk duglighet lyfts till en sjálvmedveten och
lysande stállning och ej kánde sig ringare án de tyska
smáfurstar som tjánat under samma fanor eller
bánkats vid samma rádsbord, var endast det yppersta
gott nog. Dárom vittnar Riddarhusets byggnads-
historia och den slutliga utformningen av detta i
sin art vál enastáende Palatium Ordinis Equestris.
Den hollándska palladianismen har fátt bestá sitt
hela förrád av motiv, som dessutom behandlats med
den mest fullándade hantverksskicklighet. Den
franske arkitekten de la Vallée har fátt ingivelsen
till ett tak av barock státlighet och ándá av en be-
hárskad förnámhet. Den som ság det huset visste
genast vilka han fick att göra med vid Sveriges hov
och i de svenska ámbetsverken. Riddarhuset be-
tecknar ett genombrott av den nyvunna stormakts-
várdigheten i konstnárlig form. Vi hade plötsligt
fátt sáte bland de stora, och vi voro fullt pá det klara
med att denna stállning förpliktade. Det förnáma
som skymtat fram hándelsevis och i förbigáende
redan under vár medeltid, máste ha legat oss i
blodet. Jag tror att man rátt ofta kan göra denna
iakttagelse ocksá hos individen. En svensk som ur
ansprákslösa villkor kommit till en betydande posi-
tion vet i regel att bára upp den. Det representativa
ligger för oss. Sedan westfaliska freden vinnlágga
vi oss medvetet om att fylla dess krav. Vár gást-
frihet ár berömd i hela várlden, ehuru seden att
förplága och fétera frámlingar stundom ánnu kan
verka lika besvárlig som pá den tid dá d’Avaux och
hans följe eller Whitelocke med sin ambassad nöd-
gades lára sig várt dryckesceremoniel och tömma
skálar báde mitt pá dagen och mitt i natten. Till
det representativa hörde och hör alltjámt hos oss
att följa med vár tid. Den italienska diplomaten
Lorenzo Magalotti, som besökte Sverige under
Karl XI :s förmyndareregering, beskriver Stockholm
sásom en av de mest válbyggda stáder i Europa.
Och vi kunna gott förstá att den romare, som vid
slutet av 1600-talet reste frán Rom och norrut,
áterfann de palats som han var van vid och gillade
först i Sveriges huvudstad. Det ligger ingenting av
samma rena romerska stil mellan Corson och Járn-
torget, liksom det knappast finnes nágot sá rent och
ádelt franskt som Karl XI :s galleri eller salongerna
i Tessins hus mellan Norrström och Seinen. Redan
förut ha vi fátt antytt varför man i Karl XI :s Sverige
liksom i Johan III:s föredrog Rom och Paris framför
Holland och Nordtyskland. Vi ville det stolta och
icke det gemytliga, vi ville det stora och vi visste
med oss att vi icke hade rád till det granna.
Stockholms slott ár ju stormaktstidens testamente
till den tid som följde pá storhetens undergáng.
Det testamentet fylldes till punkt och pricka, och
att sá skedde vittnar om att sinnelaget ej följt det
yttre förloppet alldeles tátt i hálarna. Hela vár
lysande 1700-talskonst, Roslins, Pilos, Sergels, ár
i sjálva verket ett barn av stormaktsandan. Vi hunno
ej med att fá nágon svensk málarkonst under Karlarne.
Ehrenstrahl, som brukar kallas den svenska málar-
konstens fader, var visserligen storsvensk till tánke-
sáttet, men icke förnám och máttfull som várt eget
máleri skulle bli dá det kommit sig för och av instinkt
eller valfrándskap sökt anslutning till det franska.
Det vore otánkbart att vi skulle fátt hela várt rika
konstliv under 1700-talet, om vi ej haft en politisk
storhetstid nyss förut. Förhállandet att den konst-
nárliga blomningen infaller efter statens högsta
kraftutveckling ár som vi veta regel: vi minnas
Venedig, Holland, Spanien. Frihetstiden och den
gustavianska tidens máleri ár sá gott som helt och
hállet genomtrángt av representativa syften, »flárd-
fullt om du vill». Men det ár verklig fest och gládje
över det, icke bara över de básta mástarna och deras
verk, utan över hela linjen, ibland till och med över
de enkla konterfejarna. Och detta máleri ár flödande
rikt, det háller sig icke inom hovets och adelns slott,
det váller ut över konsistorier och sakristior, prást-
gárdar och borgarhem, och ánda ned i den Fred-
manska bohémevárlden málar man och »gör sin
teckning glad». Om vi gá till rikare lánder, till
Danmark, till Tyskland, jag skulle tro áven Frank-
rike, finna vi icke en sá rikt utbredd portráttkonst
av denna höga konstnárliga kvalitet och denna
representativa stilhállning.
Finge vi döma endast av máleriet, skulle 1700-
46