Nordens Kalender - 01.06.1930, Qupperneq 49

SVENSKT VASEN OCH SVENSK KONST
talets Sverige vara ett land dar man icke tagit vid
sig lidna förluster i landomráde och prestige. Men
vánda vi oss till arkitekturen, finna vi genast att
»várt svenska ur gátt frán 12 till 1» som det hette
i ett av tidens epigram. Det oerhörda omslaget
efter Pultava och dess definitiva beseglande genom
frederna efter Karl XII :s död kunde icke undgá
att inom vida kretsar av várt folk alstra den sinnes-
författning, som med ett modernt ord kallas »dé-
faitisme». Denna misströstan om vára möjligheter
och denna likgiltighet inför vára utrikespolitiska upp-
gifter har hállit sig sedan dess. Den övergick till
en varaktig svensk karaktársegenskap efter Finlands
förlust 1809 och formulerade sitt program en gáng
för alla i den maning som Tegnér enligt áliggande
flatade in i sin Svea att »inom Sveriges gráns erövra
Finland áter». Den medvetna avsikten att ej strácka
fötterna utom tácket fann klara och omisskánnliga ut-
tryck i frihetstidens arkitektur. Kungliga Slottet
stár över partierna — om det ej ándá ár »hatt» mer
án »mössa». Den sláta 1700-tals herrgárden och
bruksbyggnaden ár »mössa», en skapelse av resigna-
tion och modestie. Visserligen gár linierna hár áter
ihop med den gállande smaken i Frankrike. Men
likheten beror ej pá ett tillfálligt val utan pá nöd-
vándigheten. De inre förutsáttningarna för en slotts-
stil sádan som den Tessinska funnos icke lángre.
Dá slotten bránts av ryssarna 1719 byggde man upp
dem sásom herrgárdar, áven dá man vál haft rád
att bygga slott. Det ár nástan symboliskt att nágra
av Hárlemans största byggen aro nödtorftiga restaure-
ringar av eldhárjade monument.
Várt 1700-tals byggnadskonst har icke nágot
blándande. Men den har nágot vackert i sin knapp-
het som konsten trots allt vetat göra förnám. Den
ár »funktionalism» i god mening och en tillgáng som
nog alltmer kommer till heders.
Vára »fornstora dar» rácka fram till och med Gustaf
III. Annu under honom ráknas vi med och rákna
vi med oss sjálva. Men de áro ohjálpligt förbi dá
vi börjat sjunga om dem. Under romantikens tid,
genombrottsskedet eller ráttare guldáldern för vár
nationella litteratur, avbrytes till synes alla vára
konstnárliga traditioner. Vár arkitektur ebbar ut i
en fadd eklekticism, várt portráttmáleri blir alltmer
glanslöst och torrt. Det ár Maria Röhl som i svart-
krita ger oss dragen av vára andliga stormán. Vágarna
till Frankrike gro igen.
Det nya som kommer fram ár helt nytt, visser-
ligen förberett av den geniala gustavianen Elias
Martin. Det ár stámningslandskapet, Fahlkrantz’
mánskenshimlar och vattenfall. Mollklangen, som
vi kunna lyssna ut ur dessa tekniskt ofullkomliga och
monotona verk, ár dock icke nágot nytt drag i várt
nationella lynne. Den finnes i de folkvisor som
Afzelius och Geijer utgávo samtidigt som Fahlcrantz
málade sina dukar. Den hade ljudit hos folket, i
skogen, vid spinnrocken i översnöade stugor, den
hade utlöst dess lángtan, dess svármod, medan herre-
mannakonsten i de höga salarna blott lát lycka och
maktkánsla komma till orda. Denna lyriska sida
av det svenska vásendet hade konsten svárligen förut
kunnat komma át att tolka. Vára ekonomiska och soci-
ala villkor hade icke givit möjligheter för ett subjektivt
fárgat, frán representativa plikter befriat máleri sádant
som det hollándska. I sjálva verket dröjde det ánda
till 1800-talets sista ártionden innan vi voro mogna
för den nationella lyriska málarkonst till vilken
folkvisornas mollton kunnat synas göra oss förut-
bestámda.
Dessförinnan skulle vi ánnu en gáng vandra vágen
till Paris. Pá 1870- och 80-talen hade de svenska
konstnárerna talrikt och brokigt följe pá den vágen.
Alla nationernas konstnársungdom drog till den nya
konstens, friluftsmáleriets och impressionismens hög-
kvarter.
Det ár intressant att jámföra de skilda nationali-
teterna. Men det skulle föra oss utom várt ámne.
För att belysa detta ár det tillráckligt att jámföra
grannfolken i Norden med varandra. Norska áttio-
talsmálare — tag Christian Krogh sásom den mest
typiske! Hur brutalt energisk, huru dristig och
frisk och rakt pá sak. En dansk — det blir vál
Kröyer. Hur intimt álskvárd, hur begránsat borgerlig.
Svensken — Anders Zorn. Áterigen det glansfullt
representativa, det Sergelska tusandjákla, det virtuosa,
som blándar i salongerna liksom Alexander Roslins
leende miner och skimrande siden. Eller Carl Lars-
son? Kánner han sig icke kongenial med de flinka
eleverna i Taravals ritskola? Várt svenska áttiotals-
máleri ár avgjort elegant, t. o. m. Liljefors’ Ráv-
familj ár elegant. Ibland kánna vi detta drag för
47