Nordens Kalender - 01.06.1930, Qupperneq 59

UR ETT SVENSKT JÁRNBRUKS HISTORIA
Ur ett svenskt járnbruks historia
Av Gust. Ekman
ISven Rinmans klassiska »Bergverkslexikon» av 1782
förekommer en uppgift om det s. k. Helgeands-
holmsbeslutet av 1282, enligt vilket Sveriges konung
tillagnades alla bergverk, skogar och strömmar i landet
att darom sjalv bestyra, varefter han genom utfardade
privilegier kunde lágga grunden till bergslagerna och
förse dem med sárskilda för dár bedrivna náringar av-
passade lagar. Med bergslag menades ett omráde, dár
huvudnáringen utgjordes av bergshantering, och dár
konungen uppdragit át bergsmán att bryta gruvor och
idka hyttebruk, vartill skogar och strömmar blivit an-
slagna, emot átnjutande av de förmáner och iakttagande
av de skyldigheter, som av konungen utfárdade privi-
legier innehöllo.
Senare forskning har ádagalagt, att handlingarna
rörande det av Rinman áberopade beslutet varit för-
falskade, och man vet ej med sákerhet om nágot möte
á Helgeandsholmen ár 1282 över huvud taget ágt rum.
Bergslagerna erhöllo i alla fall privilegier, och ett sádant
synes ha blivit utgivet redan av konung Magnus Birgers-
son, námligen för Kopparberget (Falu gruva), vilket
han tog i besittning som Kronans egendom. Han med-
gav frálserátt át bergsmánnen under villkor att de i
stállet för rusttjánst skulle uppehálla konungens gruva
och kopparbruk.
De áldsta till vár tid bevarade handlingarna av denna
art hárröra emellertid frán konung Magnus Eriksson
och utgöras av hans privilegier av 1340 för Vástra
Berget (Nora bergslag), 1347 för Kopparberget (Falu
bergslag) och 1354 för Norbergs bergslag. Förordningen
av 1347 inneháller bl. a. bestámmelser angáende berg-
frálse jord, varmed avságs befrielse frán hemmans- och
jordeboksrántan m. m. emot skyldighet att uppehálla
det bergverk, varunder egendomen lág.
Genom gávor och byten kommo under medeltiden
klostren och biskoparna in som delágare i bergverken,
men deras andelar blevo sedermera av Gustav Vasa
indragna till Kronan. Gustav Vasa hávdade för övrigt
den s. k. grundregalen, enligt vilken alla landets malm-
fyndigheter, strömmar och skog anságs tillhöra konungen
eller kronan. Bergsmánnen ágde dock allt fortfarande
att bryta gruvor och bruka sina hyttor i enlighet med
erhállna privilegier samt átnjuta inkomsten vid pro-
dukternas försáljning, sedan skatten till kronan av-
ráknats.
Sedermera ha privilegierna under árhundradenas lopp
genomgátt en mángd olika förándringar och bergsbruket
underkastats lagar och förordningar, mest i syfte att reg-
lera konkurrensen om skogen. Först pá 1850-talet erhöll
bergsbruket full náringsfrihet.
Inga av Sveriges konungar ha dock mera ingáende
sysselsatt sig med bergsmánnens rátt att sköta sitt nárings-
fáng án Gustav Vasa och Carl IX, men deras intresse
för bergshanteringen visade sig ej blott i förmaningar
och förordningar, utan de uppráttade ocksá sjálva járn-
bruk, s. k. kronobruk, med en lángt driven förádling av
járnet, vilka i viss mán tjánade som mönsterbruk för
pávisande av nya rön och nya metoder. Ett av de för-
námsta var det av Carl IX under hans tid som hertig
anlagda Kroppa kronobruk i Vármland, det egentliga
föremálet för denna skildring. I förening med de báda
konungarnas övriga átgárder för bergshanteringens ut-
veckling medförde dessa anlággningar en fullstándig om-
válvning av járntillverkningen i landet, och för belysande
av detta förhállande má hár följa en kort framstállning
av bergbrukets utveckling i Sverige före denna tid.
Konsten att bryta malm ur bergen och att ur malmen
utvinna metaller blev ej kánd i Sverige förrán mot
slutet av 1100-talet. Behovet av járn inom landet hade
man tidigare fyllt genom smáltning av myrmalmer, som
förekommo pá mánga stállen i de flesta landskapen,
men andra metaller hade man mást förskaffa sig frán
sydligare lánder. Dá emellertid báde guld, silver, koppar
och járn redan under hednatiden i betydlig utstráckning
voro i anvándning i Norden, ár det antagligt att mycket
stora anstrángningar dár redan i forntiden gjordes för
att uppleta malmer och utvinna metaller, och sannolikt
voro átskilliga förekomster av koppar-, silver- och járn-
malm kánda áven pá den tiden, ehuru man ej förstod
sig pá deras tillgodogörande.
Redan 3000 ár f. Kr. bedrevo egyptierna bergsbruk pá
Sinaihalvön, men áven vid den tiden var kánnedomen
om metallernas utvinnande ett resultat av flera tusen
árs arbete och samlad erfarenhet. I tidernas början upp-
sökte man de i naturen i gediget tillstánd förekommande
metallerna guld och koppar. Med eldens hjálp lárde man
57