Nordens Kalender - 01.06.1930, Síða 102

TUSEN ÁR
en ny sjalvstandighetskamp omkring ár 1750, men
den riktade sig till en början uteslutande mot det
danska handelstvánget. I slutet av árhundradet
tráffades folket av de största lidanden som det ná-
gonsin genomgátt: vulkanutbrott och hungersnöd
och farsoter, sá att invánarna áter torde ha redu-
cerats till knappa fyrtiotusen. Alltinget hade nu
upphört att vara annat án en dö-
mande församling. Omkring ár 1800
företogos flera genomgripande för-
ándringar i den gamla ordningen i
landet, och bland annat lade man
dá bort att hálla ting, och i stállet
inráttades en fast domstol i Reykja-
vik, som dá höll pá att váxa upp
till den frámsta staden i landet.
Islánningarnas sj álvstándighets-
kamp upphörde för en tid. De som
áter började den voro islándska
studenter i Köpenbamn. Frihets-
rörelserna som gingo över Europa
pá 1830-talet hade váckt deras unga
sinnen, och de lyfte fanan högt
för sitt lilla folk. De fordrade att
islánningarna skulle fá tillbaka sitt
forna allting pá Fingvellir.
Den generation som nu öppnade
angreppen áberopade först och
frámst »fádernas ára». Detta slákt-
led hade intet minne vare sig av
folkets nöd i slutet av 1700-talet
eller av tingets förnedring. Min-
net av det forna alltingets bety-
delse vaknade som frán döden.
Men hoppet och fordran pá allting-
ets áteruppráttande voro uteslut-
ande knutna till den gamla heliga
tingsplatsen, sjálva f'ingvellir.
Det var ett av dessa ár som Jón Sigurdsson kom
till Köpenhamn för att idka studier, nágra och tjugo
ár gammal. Han gick fram pá en ny vág. Han slog
icke sá mycket pá kánslostrángarna, utan gick till
grunden med hela sitt folks sak och förde sjálvstán-
dighetskampen in pá ett mycket vidare fált. Han
lárde sig sitt folks historia sá vál att ingen var hans
jámlike dári, och han byggde sjálvstándighetskraven
pá fast och stark historisk grund. Han ville áter-
upprátta alltinget i Reykjavik och göra denna stad
till huvudstad i landet och i framtiden sáte för
regeringen.
De tidigare stridsmánnen vánde sig med all makt
mot honom, och kampen om tingsplatsen blev hárd
och háftig. Men Jón Sigurctsson drev sin sak med
fasthet och lugn energi och den
högsinthet, som senare utmárkte
hela hans politiska kamp. Yarken
dá eller senare vek han i nágot
avseende frán den riktning han ut-
stakat. Och Jón Sigurdsson seg-
rade. Alltinget áteruppráttades 1845
och det förlades till Reykjavik och
inráttades efter moderna förebil-
der. Tinget flyttades ur forntiden
direkt in i nuet.
Och Jón Sigurdsson, den tro-
faste, vise och ádle mannen, blev en
ledare för sitt folk sádan som det
aldrig senare har haft. Kort efter
alltingets áteruppráttande avstod
Danmarks konung frán enváldet.
Jón Sigurdsson framhöll att islán-
ningarna dármed áter i sitt för-
hállande till konungen stodo pá
den ráttsliga grund som lades med
Gamla traktaten 1262. Detta för-
hállande bestod helt enkelt i en
personalunion. Dárför borde dan-
ska ministrar och Danmarks riks-
dag ingenting ha att sága till om
i islándska frágor, utan blott is-
lánningarna och konungen. Frán
denna grundáskádning veko islán-
ningarna sedan aldrig.
Ar 1874, tusen ár efter landets bebyggelse, fingo
islánningarna en konstitution som de voro nágorlunda
tillfreds med. Alltinget fick rátt att lagstifta i inre frá-
gor och áven ekonomisk lagstiftningsrátt. Sakta och
varligt togo islánningarna de förstastegenpásjálvstán-
dighetens vág, men de betraktade dock alltid författ-
ningsreformen blott som en tillfállig lösning. Det var
ocksá nya mán som efter Jón Sigurdssons död togo
vid och fortsatte kampen för fulla ráttigheter át landet.
porfinnur Karlsefni. Staty av Einar
J ónsson i Fairmount Park, Philadelphia
IOO